Fortsätt till huvudinnehåll

Ändra sig

.
Jag har aldrig gillat sport. Varken att utöva den själv, se på den live eller på tv. Sportanalfabet från födseln. Genom maken har jag dock genom åren förvärvat en del kompetens på området, tillräckligt för att jag ska hänga med i fikarumsdiskussionerna om frisparkar och höjdhoppsrekord. Sommaren 2004 när det var OS i Sydney hade jag en son som var två månader gammal och satt för det mesta fastvuxen i soffan och ammade konstant. Tv:n stod på och visade sport dygnet runt. Där fastnade nog en del kunskap också. Det mest bestående minnet är dock att de som spelade vattenpolo såg hemskt roliga ut eftersom de hade en halv innebandyboll på varje öra. Och någon riktig entusiasm för det hela kunde jag inte uppbringa.

Jag ljuger dock om jag säger att jag fram tills nu varit helt oberörd av sport. Något av Klüft-människans tävlingar har fått mig att bita på naglarna och när Foppa satte den där straffen som blev frimärke sen, skuttade jag nedför trappan hemma under vilda tjut. Men engagemangen har varit högst temporära. Tills nu.

För cirkus ett år sedan var jag på min första hockeymatch. Någonsin. Ditsläpad av syskonen som tyckte att jag behövde göra något annat än att byta blöjor och amma (son nummer två denna gång) vilket var min huvudsysselsättning vid tidpunkten. Och jag blev nästan frälst. Vi satt längst nere vid sargen. Det smällde och dundrade och "hej, vad stora de är, det ser de inte ut att vara i tv". Jag vrålade och skrek och hade störtkul även om jag emellanåt blev hånad för att jag, som av naturen inte är särskilt snabb av mig, inte alltid hängde med. Och jag började ändra mig. Sport är kanske inte något som bara obildade barbarer uppskattar. Jag började förstå tjusningen, nerven. Under periodpauserna filosoferade jag dock över det fantastiska och förvirrande i vuxna människors beteenden på och intill en hockeyrink. Hur en folkmassa med 8000 huvuden kan fascineras så av en liten, svart trissas placering på en isbana.



Men igår förstod jag det på riktigt. LHC-HV71, Cloetta center, sm-final 1 2008. Ack, vilken match! Straff och slagsmål och utvisningar och mål och dunder och vågen och halsdukar och vrål. Jag applåderade så att handflatorna glödde, skrek, hoppade och svor åt domaren (även om jag skäms för det). Vid slutet av period två blev det regelrätta slagsmål på isen och även om moraltant-M skrek så mycket hon orkade lyckades hon inte överösta den rödkindade hockeysupporter-M, som gormade och gastade på "idioterna" i HV71. Man kan ändra sig. Hade någon sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle investera i en illröd t-shirt med en hockeylagslogga på bröstet hade jag förmodligen bara garvat. Men nu har jag en. Och imorgon åker den på, även om jag bara får se matchen på tv. LHC är dom bästa, HEJA, HEJA, HEJA KLUBBEN! I år blir det SM-guld till lejonen!

Kommentarer

Anonym sa…
Nu om aldrig förr undrar man (läs:Tuss) ju varför du lämnade oss...?? Detta nya och speciella beteende är ju som klippt och skuret för den lilla, men inte alls förringade (går inte hur mycket man än försöker) klubben för inbördes beundran; "P-E & D-union", eller som vi andra säger: Bröderna (O-?)Djup! ;-)Ha det bäst! Kram
Anonym sa…
Hjälp! Jag blir lite rädd. Moraltants-M kom tillbaka, allt är förlåtet.

Här hemma missas inte en enda av DIF:s fotbollsmatcher. Hoten om att tv:n ska ut genom fönstren är många.

Jag förstår inte...

Kram!
Anonym sa…
Hjälp! Jag blir lite rädd. Moraltants-M kom tillbaka, allt är förlåtet.

Här hemma missas inte en enda av DIF:s fotbollsmatcher. Hoten om att tv:n ska ut genom fönstren är många.

Jag förstår inte...

Kram!

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...