.
Så träffade jag G. Och då brände det till lite, för det var faktiskt på riktigt. Men jag pluggade ju fortfarande och alla vet ju att studenter inte lever några riktiga liv. Det hjälpte inte att vi blev sambos i en central lägenhet. Vi var inte kompletta.
I större delen av mitt snart 29-åriga liv har jag väntat. Väntat på det riktiga livet. Det har alltid hängt som en diffus hägring där framöver och lockat. Först tänkte jag att det skulle börja när jag tagit studenten. Det gjorde det inte. Jag var samma gamla, tråkiga M fastän jag hade en gymnasieexamen i ett kuvert i min bokhylla. Lika seriös och osäker på samma gång. Märkligt. Jag slöt mig snart till att det förstås var den egna bostaden som fattades. Rotade fram en liten holk i Örebro som var min alldeles egen och kände att här var jag nog på väg, men något riktigt liv var det ändå inte frågan om.
Nu är vi gifta, har ett hus på landet, två barn, hund och var sitt heltidsjobb. Kriterierna för det riktiga livet borde vara uppfyllda för längesedan och det är först nu jag märker att jag inte vet vilka kriterierna är. För jag väntar fortfarande. Strävar efter något ogripbart som någon del av mig tycker fattas. Nog för att det är bra att aldrig vara nöjd, för den som är nöjd utvecklas inte, men ändå. Det vore skönt att vila sig från väntandet ibland.
Och istället ta itu med det riktiga livet.
Kommentarer