Det riktiga livet

I större delen av mitt snart 29-åriga liv har jag väntat. Väntat på det riktiga livet. Det har alltid hängt som en diffus hägring där framöver och lockat. Först tänkte jag att det skulle börja när jag tagit studenten. Det gjorde det inte. Jag var samma gamla, tråkiga M fastän jag hade en gymnasieexamen i ett kuvert i min bokhylla. Lika seriös och osäker på samma gång. Märkligt. Jag slöt mig snart till att det förstås var den egna bostaden som fattades. Rotade fram en liten holk i Örebro som var min alldeles egen och kände att här var jag nog på väg, men något riktigt liv var det ändå inte frågan om.

Så träffade jag G. Och då brände det till lite, för det var faktiskt på riktigt. Men jag pluggade ju fortfarande och alla vet ju att studenter inte lever några riktiga liv. Det hjälpte inte att vi blev sambos i en central lägenhet. Vi var inte kompletta.

Nu är vi gifta, har ett hus på landet, två barn, hund och var sitt heltidsjobb. Kriterierna för det riktiga livet borde vara uppfyllda för längesedan och det är först nu jag märker att jag inte vet vilka kriterierna är. För jag väntar fortfarande. Strävar efter något ogripbart som någon del av mig tycker fattas. Nog för att det är bra att aldrig vara nöjd, för den som är nöjd utvecklas inte, men ändå. Det vore skönt att vila sig från väntandet ibland.

Och istället ta itu med det riktiga livet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen