Ändra sig

.

Jag har aldrig gillat sport. Varken att utöva den själv, se på den live eller på tv. Sportanalfabet från födseln. Genom maken har jag dock genom åren förvärvat en del kompetens på området, tillräckligt för att jag ska hänga med i fikarumsdiskussionerna om frisparkar och höjdhoppsrekord. Sommaren 2004 när det var OS i Sydney hade jag en son som var två månader gammal och satt för det mesta fastvuxen i soffan och ammade konstant. Tv:n stod på och visade sport dygnet runt. Där fastnade nog en del kunskap också. Det mest bestående minnet är dock att de som spelade vattenpolo såg hemskt roliga ut eftersom de hade en halv innebandyboll på varje öra. Och någon riktig entusiasm för det hela kunde jag inte uppbringa.

Jag ljuger dock om jag säger att jag fram tills nu varit helt oberörd av sport. Något av Klüft-människans tävlingar har fått mig att bita på naglarna och när Foppa satte den där straffen som blev frimärke sen, skuttade jag nedför trappan hemma under vilda tjut. Men engagemangen har varit högst temporära. Tills nu.

För cirkus ett år sedan var jag på min första hockeymatch. Någonsin. Ditsläpad av syskonen som tyckte att jag behövde göra något annat än att byta blöjor och amma (son nummer två denna gång) vilket var min huvudsysselsättning vid tidpunkten. Och jag blev nästan frälst. Vi satt längst nere vid sargen. Det smällde och dundrade och "hej, vad stora de är, det ser de inte ut att vara i tv". Jag vrålade och skrek och hade störtkul även om jag emellanåt blev hånad för att jag, som av naturen inte är särskilt snabb av mig, inte alltid hängde med. Och jag började ändra mig. Sport är kanske inte något som bara obildade barbarer uppskattar. Jag började förstå tjusningen, nerven. Under periodpauserna filosoferade jag dock över det fantastiska och förvirrande i vuxna människors beteenden på och intill en hockeyrink. Hur en folkmassa med 8000 huvuden kan fascineras så av en liten, svart trissas placering på en isbana.

Men igår förstod jag det på riktigt. LHC-HV71, Cloetta center, sm-final 1 2008. Ack, vilken match! Straff och slagsmål och utvisningar och mål och dunder och vågen och halsdukar och vrål. Jag applåderade så att handflatorna glödde, skrek, hoppade och svor åt domaren (även om jag skäms för det). Vid slutet av period två blev det regelrätta slagsmål på isen och även om moraltant-M skrek så mycket hon orkade lyckades hon inte överösta den rödkindade hockeysupporter-M, som gormade och gastade på "idioterna" i HV71. Man kan ändra sig. Hade någon sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle investera i en illröd t-shirt med en hockeylagslogga på bröstet hade jag förmodligen bara garvat. Men nu har jag en. Och imorgon åker den på, även om jag bara får se matchen på tv. LHC är dom bästa, HEJA, HEJA, HEJA KLUBBEN! I år blir det SM-guld till lejonen!