Fortsätt till huvudinnehåll

Ändra sig

.
Jag har aldrig gillat sport. Varken att utöva den själv, se på den live eller på tv. Sportanalfabet från födseln. Genom maken har jag dock genom åren förvärvat en del kompetens på området, tillräckligt för att jag ska hänga med i fikarumsdiskussionerna om frisparkar och höjdhoppsrekord. Sommaren 2004 när det var OS i Sydney hade jag en son som var två månader gammal och satt för det mesta fastvuxen i soffan och ammade konstant. Tv:n stod på och visade sport dygnet runt. Där fastnade nog en del kunskap också. Det mest bestående minnet är dock att de som spelade vattenpolo såg hemskt roliga ut eftersom de hade en halv innebandyboll på varje öra. Och någon riktig entusiasm för det hela kunde jag inte uppbringa.

Jag ljuger dock om jag säger att jag fram tills nu varit helt oberörd av sport. Något av Klüft-människans tävlingar har fått mig att bita på naglarna och när Foppa satte den där straffen som blev frimärke sen, skuttade jag nedför trappan hemma under vilda tjut. Men engagemangen har varit högst temporära. Tills nu.

För cirkus ett år sedan var jag på min första hockeymatch. Någonsin. Ditsläpad av syskonen som tyckte att jag behövde göra något annat än att byta blöjor och amma (son nummer två denna gång) vilket var min huvudsysselsättning vid tidpunkten. Och jag blev nästan frälst. Vi satt längst nere vid sargen. Det smällde och dundrade och "hej, vad stora de är, det ser de inte ut att vara i tv". Jag vrålade och skrek och hade störtkul även om jag emellanåt blev hånad för att jag, som av naturen inte är särskilt snabb av mig, inte alltid hängde med. Och jag började ändra mig. Sport är kanske inte något som bara obildade barbarer uppskattar. Jag började förstå tjusningen, nerven. Under periodpauserna filosoferade jag dock över det fantastiska och förvirrande i vuxna människors beteenden på och intill en hockeyrink. Hur en folkmassa med 8000 huvuden kan fascineras så av en liten, svart trissas placering på en isbana.



Men igår förstod jag det på riktigt. LHC-HV71, Cloetta center, sm-final 1 2008. Ack, vilken match! Straff och slagsmål och utvisningar och mål och dunder och vågen och halsdukar och vrål. Jag applåderade så att handflatorna glödde, skrek, hoppade och svor åt domaren (även om jag skäms för det). Vid slutet av period två blev det regelrätta slagsmål på isen och även om moraltant-M skrek så mycket hon orkade lyckades hon inte överösta den rödkindade hockeysupporter-M, som gormade och gastade på "idioterna" i HV71. Man kan ändra sig. Hade någon sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle investera i en illröd t-shirt med en hockeylagslogga på bröstet hade jag förmodligen bara garvat. Men nu har jag en. Och imorgon åker den på, även om jag bara får se matchen på tv. LHC är dom bästa, HEJA, HEJA, HEJA KLUBBEN! I år blir det SM-guld till lejonen!

Kommentarer

Anonym sa…
Nu om aldrig förr undrar man (läs:Tuss) ju varför du lämnade oss...?? Detta nya och speciella beteende är ju som klippt och skuret för den lilla, men inte alls förringade (går inte hur mycket man än försöker) klubben för inbördes beundran; "P-E & D-union", eller som vi andra säger: Bröderna (O-?)Djup! ;-)Ha det bäst! Kram
Anonym sa…
Hjälp! Jag blir lite rädd. Moraltants-M kom tillbaka, allt är förlåtet.

Här hemma missas inte en enda av DIF:s fotbollsmatcher. Hoten om att tv:n ska ut genom fönstren är många.

Jag förstår inte...

Kram!
Anonym sa…
Hjälp! Jag blir lite rädd. Moraltants-M kom tillbaka, allt är förlåtet.

Här hemma missas inte en enda av DIF:s fotbollsmatcher. Hoten om att tv:n ska ut genom fönstren är många.

Jag förstår inte...

Kram!

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Med solen i ögonen

. Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft. Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag. Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gö...