.
Har just lämnat tv:n mitt i Äntligen hemma. Förut tittade jag alltid på alla program som hade något med inredning att göra. Nu har intresset svalnat. Trots att jag har ett eget hus. (Jo, jag vet, det är G:s också, men han är inte hälften så intresserad av hur det ser ut som jag är. Och barnen är för små.) Och innan jag hade det drömde jag i minst fem år om all renovering och allt pyssel jag skulle greja med när jag väl hade ett. Nu händer det att jag drömmer om en hyresrätt och en bovärd att ringa till när tvättmaskinen går sönder.
Det går dock inte att bortse från att jag gillar att inreda. Jag tror inte jag är särskilt trendig och någon enskild stil går nog inte heller att urskilja bland rummen här hemma. Syster F kallar mig (och även sig själv) för färgnazist, vilket i stort innebär att jag (eller vi) mår fysiskt illa av dåliga färgkombinationer. Någon gång försökte jag beskriva min inredningsstil för en person som aldrig varit hemma hos oss: "Vi är ingen IKEA-familj, jag gillar gamla saker", försökte jag. Sedan kom jag hem och insåg att varje rum innehöll minst fem prylar från IKEA. Bingo.
På senaste tiden har jag uppmärksammat och irriterat mig på två saker i inredningssvängen. (AW från jobbet: du kan sluta läsa nu, jag har redan tjatat hål i huvudet på dig om det här.) Det första är att det är ett evinnerligt tjat om att man ska inreda personligt. Inget fel med det. Men när supertrendiga megainredaren i coola inredningsprogrammet köper alla prylar och väljer alla färger och alla möbler till programobjektets rum, vems personlighet är det egentligen som uttrycks? Det är väl hemskt personligt om man har kvar sin nedsuttna, mintgröna skinnsoffa från 80-talet och tycker att orangerandigt och rosablommigt är den finaste mönsterkombinationen som finns, men jag tror inte att någon trendguru skulle tycka att det var fint för det. Det finns således strikta gränser för hur personligt det får bli.
Den andra saken hänger ihop med den första. Slå upp vilken inredningstidning som helst eller gå in i någon inredningsbutik och titta på skyltningen. Förmodligen skitsnyggt. Titta bara här ovan. Varför? Jo, för det ser ut som att ingen bor där. Och det ska vi leva upp till i våra vardagliga hem. Allt ska städas undan. Ju mer avskalat desto bättre. Dold förvaring, dolda sladdar, göm datorn, få bort smutstvätten, städa undan tidningar. Ju mer av det mänskliga i ett hem du kan få bort, desto bättre är det. Med ett undantag: foton. De ska vara där, som ett lite desperat försök att ge lite liv till det avskalade vita. Aldrig att man slår upp mittuppslaget i Hus & Hem och hittar ett kök där man just haft middagsbjudning med trerätters för tio personer. Nej, i den världen är köken spegelblanka och på den svindyra valnötsbänkskivan står på sin höjd en rostfri skål med limefrukter i. Inte ett par kastruller med intorkade matrester, en påse med potatisskal på väg till komposten och två fläckiga vinglas som det gör på min bänk. Fast jag lovar att min bänk är bra mycket mer personlig!
Det här är nog mest ett försvarstal för mitt eget hem, där allt är så personligt med avskavd färg, damm, hundhår och knepiga uddamöbelskombinationer. Ett försök att dämpa min prestationsångest när det gäller inredningen. Den är ett känsligt kapitel för mig, för det är en stor del av min personlighet som skiner igenom där. På väggarna kan man utläsa vilken otålig person jag är, som slarvar med underarbetet och att vi har en (stark) färg i varje rum speglar min oförmåga att hålla mig till ett tema. Som tur är finns det människor som tycker om mig ändå. Faktiskt särskilt de som bor i det jag inrett. Och det är ju alltid något.
Ridå!
Har just lämnat tv:n mitt i Äntligen hemma. Förut tittade jag alltid på alla program som hade något med inredning att göra. Nu har intresset svalnat. Trots att jag har ett eget hus. (Jo, jag vet, det är G:s också, men han är inte hälften så intresserad av hur det ser ut som jag är. Och barnen är för små.) Och innan jag hade det drömde jag i minst fem år om all renovering och allt pyssel jag skulle greja med när jag väl hade ett. Nu händer det att jag drömmer om en hyresrätt och en bovärd att ringa till när tvättmaskinen går sönder.
Det går dock inte att bortse från att jag gillar att inreda. Jag tror inte jag är särskilt trendig och någon enskild stil går nog inte heller att urskilja bland rummen här hemma. Syster F kallar mig (och även sig själv) för färgnazist, vilket i stort innebär att jag (eller vi) mår fysiskt illa av dåliga färgkombinationer. Någon gång försökte jag beskriva min inredningsstil för en person som aldrig varit hemma hos oss: "Vi är ingen IKEA-familj, jag gillar gamla saker", försökte jag. Sedan kom jag hem och insåg att varje rum innehöll minst fem prylar från IKEA. Bingo.
På senaste tiden har jag uppmärksammat och irriterat mig på två saker i inredningssvängen. (AW från jobbet: du kan sluta läsa nu, jag har redan tjatat hål i huvudet på dig om det här.) Det första är att det är ett evinnerligt tjat om att man ska inreda personligt. Inget fel med det. Men när supertrendiga megainredaren i coola inredningsprogrammet köper alla prylar och väljer alla färger och alla möbler till programobjektets rum, vems personlighet är det egentligen som uttrycks? Det är väl hemskt personligt om man har kvar sin nedsuttna, mintgröna skinnsoffa från 80-talet och tycker att orangerandigt och rosablommigt är den finaste mönsterkombinationen som finns, men jag tror inte att någon trendguru skulle tycka att det var fint för det. Det finns således strikta gränser för hur personligt det får bli.
Den andra saken hänger ihop med den första. Slå upp vilken inredningstidning som helst eller gå in i någon inredningsbutik och titta på skyltningen. Förmodligen skitsnyggt. Titta bara här ovan. Varför? Jo, för det ser ut som att ingen bor där. Och det ska vi leva upp till i våra vardagliga hem. Allt ska städas undan. Ju mer avskalat desto bättre. Dold förvaring, dolda sladdar, göm datorn, få bort smutstvätten, städa undan tidningar. Ju mer av det mänskliga i ett hem du kan få bort, desto bättre är det. Med ett undantag: foton. De ska vara där, som ett lite desperat försök att ge lite liv till det avskalade vita. Aldrig att man slår upp mittuppslaget i Hus & Hem och hittar ett kök där man just haft middagsbjudning med trerätters för tio personer. Nej, i den världen är köken spegelblanka och på den svindyra valnötsbänkskivan står på sin höjd en rostfri skål med limefrukter i. Inte ett par kastruller med intorkade matrester, en påse med potatisskal på väg till komposten och två fläckiga vinglas som det gör på min bänk. Fast jag lovar att min bänk är bra mycket mer personlig!
Det här är nog mest ett försvarstal för mitt eget hem, där allt är så personligt med avskavd färg, damm, hundhår och knepiga uddamöbelskombinationer. Ett försök att dämpa min prestationsångest när det gäller inredningen. Den är ett känsligt kapitel för mig, för det är en stor del av min personlighet som skiner igenom där. På väggarna kan man utläsa vilken otålig person jag är, som slarvar med underarbetet och att vi har en (stark) färg i varje rum speglar min oförmåga att hålla mig till ett tema. Som tur är finns det människor som tycker om mig ändå. Faktiskt särskilt de som bor i det jag inrett. Och det är ju alltid något.
Ridå!
Kommentarer