.
Ikväll är det så där ensamt igen. G har försvunnit ut i vida världen för, jag vet faktiskt inte vilken gång i ordningen. Han har varit i USA, Indien, Tyskland, Australien, Frankrike, Spanien, Canada och säkert fler ställen som jag inte kommer på nu. I början gjorde det fysiskt ont i mig när han åkte, men jag har nästan vant mig nu. Han har ju kommit hem hel varje gång. Med presenter och allt. Det enda positiva med att han inte är här, är att han inte lortar ner i köket. Men just nu skulle jag föredra en kastrull med inbränd gröt, framför tystnaden.
Annat som tynger hjärtat nu är LHC:s förlust. Semifinal sex blev en rent fysisk upplevelse för mig. Jag var nervös så jag gnagde på knogarna och när det tog slut satt jag en lång stund och bara glodde tomt. Helt utmattad av känsloanstormningen. Jag har nästan kommit över det nu. Tröjan är tvättad och ligger i garderoben och väntar på nästa säsong.
I helgen var vi som familj med om en traumatisk upplevelse: gymnastikavslutning. Alldeles för många människor i en alldeles för liten sporthall med alldeles för chockade barn. E, som var bedårande söt i sin Bamse-outfit, stod aldrig längre än 1 dm från mig och stirrade förskräckt på alla människor. Inte den minsta lilla kullerbytta gick att locka fram ur honom och vi åkte därifrån med en tyst överenskommelse: gärna gymnastik i framtiden, men INGA gymnastikavslutningar. Jag tror dock vi förebyggde eventuella framtida men genom att servera en massiv dos fikabröd i kombination med morfarsbesök efteråt.
Nu ska jag uppsöka lite sömn, så att jag orkar med morgondagens prövningar. Fridens!
Ikväll är det så där ensamt igen. G har försvunnit ut i vida världen för, jag vet faktiskt inte vilken gång i ordningen. Han har varit i USA, Indien, Tyskland, Australien, Frankrike, Spanien, Canada och säkert fler ställen som jag inte kommer på nu. I början gjorde det fysiskt ont i mig när han åkte, men jag har nästan vant mig nu. Han har ju kommit hem hel varje gång. Med presenter och allt. Det enda positiva med att han inte är här, är att han inte lortar ner i köket. Men just nu skulle jag föredra en kastrull med inbränd gröt, framför tystnaden.
Annat som tynger hjärtat nu är LHC:s förlust. Semifinal sex blev en rent fysisk upplevelse för mig. Jag var nervös så jag gnagde på knogarna och när det tog slut satt jag en lång stund och bara glodde tomt. Helt utmattad av känsloanstormningen. Jag har nästan kommit över det nu. Tröjan är tvättad och ligger i garderoben och väntar på nästa säsong.
I helgen var vi som familj med om en traumatisk upplevelse: gymnastikavslutning. Alldeles för många människor i en alldeles för liten sporthall med alldeles för chockade barn. E, som var bedårande söt i sin Bamse-outfit, stod aldrig längre än 1 dm från mig och stirrade förskräckt på alla människor. Inte den minsta lilla kullerbytta gick att locka fram ur honom och vi åkte därifrån med en tyst överenskommelse: gärna gymnastik i framtiden, men INGA gymnastikavslutningar. Jag tror dock vi förebyggde eventuella framtida men genom att servera en massiv dos fikabröd i kombination med morfarsbesök efteråt.Nu ska jag uppsöka lite sömn, så att jag orkar med morgondagens prövningar. Fridens!
Kommentarer