- Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen nästan varje gång jag är ledig att jag numera faktiskt har ett jobb jag mår ganska bra av, där jag inte behöver krama ur mig hela livslusten för att hinna med det jag vill eller ska. Tack.
- Det var väldigt märkligt att se Vampire Bill (Stephen Moyer) som general von Trapp i Sound of music. Inga huggtänder och normal ansiktsfärg. Helt fel.Och så sjöng han så här. Det blev en sån krock i mitt huvud att jag var tvungen att byta kanal.
- De svarta vingummina (kanske den fulaste pluralformen av alla?) i Bassett´s winegums har alltid en annan konsistens än de andra färgerna.
- Det är smått fantastiskt hur mycket jag kan skriva här, utan att egentligen säga någonting alls egentligen. Eller fantastiskt och fantastiskt. Jag har ju heller aldrig haft intentionen att egentligen säga någonting. Det gör jag ju hela dagarna i övrigt. Här vill jag hellre trassla och pyssla med orden, så att de faller i mönster, men inte i de som är det mest givna. Som att sjunga med krusiduller, men utan melodi.
- Nu är jag trött.
. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
Kommentarer