- Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen nästan varje gång jag är ledig att jag numera faktiskt har ett jobb jag mår ganska bra av, där jag inte behöver krama ur mig hela livslusten för att hinna med det jag vill eller ska. Tack.
- Det var väldigt märkligt att se Vampire Bill (Stephen Moyer) som general von Trapp i Sound of music. Inga huggtänder och normal ansiktsfärg. Helt fel.Och så sjöng han så här. Det blev en sån krock i mitt huvud att jag var tvungen att byta kanal.
- De svarta vingummina (kanske den fulaste pluralformen av alla?) i Bassett´s winegums har alltid en annan konsistens än de andra färgerna.
- Det är smått fantastiskt hur mycket jag kan skriva här, utan att egentligen säga någonting alls egentligen. Eller fantastiskt och fantastiskt. Jag har ju heller aldrig haft intentionen att egentligen säga någonting. Det gör jag ju hela dagarna i övrigt. Här vill jag hellre trassla och pyssla med orden, så att de faller i mönster, men inte i de som är det mest givna. Som att sjunga med krusiduller, men utan melodi.
- Nu är jag trött.
. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
Kommentarer