- Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen nästan varje gång jag är ledig att jag numera faktiskt har ett jobb jag mår ganska bra av, där jag inte behöver krama ur mig hela livslusten för att hinna med det jag vill eller ska. Tack.
- Det var väldigt märkligt att se Vampire Bill (Stephen Moyer) som general von Trapp i Sound of music. Inga huggtänder och normal ansiktsfärg. Helt fel.Och så sjöng han så här. Det blev en sån krock i mitt huvud att jag var tvungen att byta kanal.
- De svarta vingummina (kanske den fulaste pluralformen av alla?) i Bassett´s winegums har alltid en annan konsistens än de andra färgerna.
- Det är smått fantastiskt hur mycket jag kan skriva här, utan att egentligen säga någonting alls egentligen. Eller fantastiskt och fantastiskt. Jag har ju heller aldrig haft intentionen att egentligen säga någonting. Det gör jag ju hela dagarna i övrigt. Här vill jag hellre trassla och pyssla med orden, så att de faller i mönster, men inte i de som är det mest givna. Som att sjunga med krusiduller, men utan melodi.
- Nu är jag trött.
. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
Kommentarer