Fortsätt till huvudinnehåll

Det levande

.
Igår trotsade jag fredagskomat och blev sittande (egentligen liggande) framför Dirty Dancing på tv. Jag tillhör den massiva skara av tonåringar som förfördes av denna film och Patrik Swayze rullande höfter. Det är alltid farligt att återuppleva en film, bok, konsert, skiva som givit en stark upplevelse: nästan alltid blir det en besvikelse när känslan inte vill återvända. Och det är klart att Baby och Johnnys historia inte tog mig med samma storm igår som den gjorde när jag gick på mellanstadiet, men nog satt jag där med tindrande ögon i slutscenen. Vuxen-M mötte tonårs-M. Det var inte samma, men tillräckligt för att skydda mig från besvikelse.


Som tonåring var det så lätt att känna livet. Alla känslor fanns i hela kroppen, starka och tydliga, svårhanterade och svårbegripliga. Det är lättare att leva nu, jag har mer kontroll och behöver inte förlora något på grund av något känsloutbrott, men ibland saknar jag de där intensiva känslorna. Det levande. Kanske är detta en del av förklaringen till varför jag så gärna arbetar med ungdomar. Vad vet jag.

Ute kan man vädra höst nu, även om solen vräker ner över oss om dagarna. Min kvällspromenad ackompanjerades av jordig doft och någon morgon denna vecka frasade gräset av frost under fötterna när jag hämtade tidningen. Är du trogen bloggläsare vet du att jag tycker om hösten: "då faller löven, inte jag", som LW sjunger. Det är uppfriskande och krispigt med höst. Det enda som bekymrar mig är att dessa nedrans fallande löv måste transporteras bort från gräsmattan på något sätt. Men lite lövräfsning kan också få en att känna sig lite mer levande, så det ordnar sig nog.


Nu väntar en snutt True blood innan sömnen kommer! God natt!

Kommentarer

Tuss sa…
Hallå!!!
Tops här! man undrar ju var du jobbar nu förtiden???? Vill också informera helt diskret att jag i samband med min 40-årsdag (om 2 veckor) kommer att byta namn till Rombin!!! Whoops!!! Kram
23 september 2009 kl. 15:21
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer