Fortsätt till huvudinnehåll

Om att vända ett lakan

.

Idag har jag stått tillsammans med trettio andra människor på ett lakan. Alla var vi fullvuxna och någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Ändå köpte vi att golvet var täckt av lava och vår enda chans att överleva var att stå på lakanet. Problemet var dock att tygeländet låg med fel sida upp och vi var tvungna att vända det, UTAN att någon nuddade golvet för då skulle vi alla DÖ. Hej, hopp! Av dessa trettio kände jag en väl, två flyktigt och resten träffade jag för första gången idag. Efter en lång stunds bökande, vikande och vinglande stod vi fastklamrade vid varandra och konstaterade att vi lyckats med uppgiften. Jag hade kramp i ett ben, men vad gjorde det; ingen dog i lavan!




Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har blivit utsatt för första delen av en SET-utbildning. Min älskade skola är del i ett av Länstyrelsens projekt som innebär att vi ska arbeta med livskunskap som ett ämne på schemat. Därför blir vi nu utbildade i SET som är en evidensbaserad, förebyggande metod. Ovanstående är en beskrivning av en av de samarbetsövningar vi har lärt känna varandra igenom idag. Jag kan inte säga riktigt vad jag lärt mig, men jag hade kul. Nu sitter jag mest och undrar hur jag ska orka läsa alla sidor vi fick i läxa till imorgon. Gäsp.

Annat som händer är att köksgolvet gör små framsteg. Vi har numera sparksocklarna (ännu ett ord man lär sig som villaägare)på plats, golvlister i en hög på vardagsrumsgolvet samt ett nyspacklat underlag (där golvet borde vara) som ser ut som blöt kartong. Oerhört stiligt. Har vi tur slipper vi sitta inklämda framför altandörren och äta i helgen.

Jag kan också meddela att jag numera (sedan min senaste ljudbok i telefonen tagit slut) inte bara är en stjärna vid ratten utan också vid kopplet. Iklädd foppatofflor och fleecetröja framför jag, under mina hundpromenader, inspirerade och högst personliga versioner av större delen av älsklings-Lasses (Winnerbäck, alltså. Har du inte fattat det bör du läsa bloggen oftare och noggrannare.) repertoar. Alla vet ju hur snyggt man sjunger utan medhörning. Jag är glad att vi bor på landet.

Tjoflöjt!

Kommentarer

Unknown sa…
Låter exakt som när frugan och jag ska bädda rent här hemma.
Anonym sa…
Men Wallanderböckerna tycker jag är rätt ok (ang Mankell). Själv är jag inne i en Terry Pratchett-period. Behöver något som upplyftande motvikt till det faktum att allt jag pluggar för tillfället är cancerrelaterat...
Anonym sa…
Hej!
Ville egentligen bara göra dig uppmärksam att jag med glädje läser din blog! :-)
Kram
Maria Rosqvist

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Med solen i ögonen

. Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft. Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag. Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gö...