Fortsätt till huvudinnehåll

När är det vardag?

.
I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv?

Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i.

Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man kan lägga i kopieringsapparaten. V lär sig säkert tio nya ord om dagen och E bländar oss titt som tätt med nya kognitiva förmågor. Barn är kreativa. Gräsfrön, bilschampo och vatten kan bli en härlig gröt att kleta ut i garaget om man ger en fyraåring och en femåring en eftermiddag i frihet. Nystulna kex hittar en utmärkt gömma under en filt och det blir vackra konstverk av tuschpennor på hallbyrån.

Just nu är vi dessutom en bil kort i familjen. Den älskade och politiskt korrekta biogas-Zafiran gick på två cylindrar när G hälsade på hos BIVA med den. Herrarna bilmekaniker såg bekymrade ut och konstaterade att: "det där kan du ju inte köra med". På BIVA blev den således kvar och vi fick en härlig möjlighet att slippa vardagen genom att varje dag ställas inför frågan: vems bil ska vi våldslåna idag?

Själv har jag fått en överdos av fortbildning på jobbet. Tre utbildningar på två månader. Att sova på konferensanläggning och äta trerätters i sällskap av mäkta kompetenta socialarbetare är inte något som klassas som vardagssyssla i min bok. I helgen som gick firade G och jag lite tidig bröllopsdag genom att vulgärt frossa i indisk mat och hollywoodsk humor (på bio). Det finns ingen vardag. Jag kan i vilket fall inte urskilja den.

Ångestframkallande är det då att se och höra morgonens panel i soffan med en viktig förstå-sig-påare i spetsen uttala sig över det senaste livsfarliga ämnet i vår kost: fruktos. Finns tydligen bl a i juice och ska tydligen vara livsfarligt, för kroppen förstår sig inte på det och gör om det till fett innan vi ens hunnit tänka "bantningskur". Den Viktige sammanfattade diskussionen med några goda råd för överlevnad: man skulle röra mycket på sig, helst varje dag, spotta ut allting man fick i munnen som smakade sött samt lära sig skillnad på vardag och fest.

Jag är således helt förlorad.


God natt!

Kommentarer

Anonym sa…
Jag kan i allra högsta grad urskilja min vardag men jag har aldrig förstått mig på dem som fruktar den. Vardag innebär ju bland annat att det alltid finns någon serie man kan följa slaviskt på teve(med någon menar jag ett tjugotal...), alla vänner och andra är tillbaka från resor och hembesök och är på trygga avstånd när jag behöver dem och någon form av inkomst kommer tryggt varje månad (även om min är allt annat än trygg för tillfället). Sen kan det vara så att jag har missat det där med skillnad på vardag och fest. Träningsrutiner och lördagsgodis finns inte inkluderat i mitt vardagsbegrepp. Lite smågodis hör ju till när man ska plöja igenom programtablån. Och blåbärspaj på en tisdag ser jag snarare som att förgylla vardagen! Eller?
Nils G sa…
ja fy fan. vilket akit.
Anonym sa…
Jag hörde om den berömda geggkombinationen som barnen så fantasifullt skapade med deras bara händer. Mamma och jag diskuterade om vi (alltså du, jag å vår gemensamma bror) ställde det till det ofta när vi var små..men nej varken jag eller mamma kunde komma på några speciella hyss som genomfördes. Antingen har vi förträngt det eller så har vi och förblir vi alltid änglar :) Saknar er.

P&K Fraii.

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Älskade tvättstuga!

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s...

Om epilering

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va...