Hur vi förhåller oss

Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske.

Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna.

Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.

Det är heller inte konstigt, när man tänker på det, att jag blandar ihop det hela ibland. Blir självpåtagen extramorsa istället för storasyrra. Eller trotsig treåring istället för hustru. Men vad kan man begära. Jag menar, inte ens proffs-skådisar håller så här många roller igång samtidigt. Tror jag. Och då är det inte undra på att jag drabbas av prestationsångest ibland.

Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är.

Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen