Hur vi förhåller oss

Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske.

Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna.

Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.

Det är heller inte konstigt, när man tänker på det, att jag blandar ihop det hela ibland. Blir självpåtagen extramorsa istället för storasyrra. Eller trotsig treåring istället för hustru. Men vad kan man begära. Jag menar, inte ens proffs-skådisar håller så här många roller igång samtidigt. Tror jag. Och då är det inte undra på att jag drabbas av prestationsångest ibland.

Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är.

Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen