Fortsätt till huvudinnehåll

Hur vi förhåller oss

.
Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske.

Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna.

Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.

Det är heller inte konstigt, när man tänker på det, att jag blandar ihop det hela ibland. Blir självpåtagen extramorsa istället för storasyrra. Eller trotsig treåring istället för hustru. Men vad kan man begära. Jag menar, inte ens proffs-skådisar håller så här många roller igång samtidigt. Tror jag. Och då är det inte undra på att jag drabbas av prestationsångest ibland.


Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är.

Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer