.
Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är.
Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.
Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske.
Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna.
Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.
Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.
Det är heller inte konstigt, när man tänker på det, att jag blandar ihop det hela ibland. Blir självpåtagen extramorsa istället för storasyrra. Eller trotsig treåring istället för hustru. Men vad kan man begära. Jag menar, inte ens proffs-skådisar håller så här många roller igång samtidigt. Tror jag. Och då är det inte undra på att jag drabbas av prestationsångest ibland.
Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är. Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.
Kommentarer