Fortsätt till huvudinnehåll

Hur vi förhåller oss

.
Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske.

Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna.

Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en bokstav vet jag inte riktigt hur det ska stavas.

Det är heller inte konstigt, när man tänker på det, att jag blandar ihop det hela ibland. Blir självpåtagen extramorsa istället för storasyrra. Eller trotsig treåring istället för hustru. Men vad kan man begära. Jag menar, inte ens proffs-skådisar håller så här många roller igång samtidigt. Tror jag. Och då är det inte undra på att jag drabbas av prestationsångest ibland.


Relationer handlar om att spegla sig i andra. Och såklart trivs man bäst med dem som speglar tillbaka något som tilltalar en. Just nu speglar jag mig i H-skolans människor och jag älskar det jag får tillbaka. Det är lätt att drabbas av storhetsvansinne då. Men en promenad under stjärnklar vinterhimmel sätter perspektiven rätt igen och jag inser hur liten jag är.

Liten, men inte obetydlig. Inte om man tittar i rollistan iallafall.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer