Fortsätt till huvudinnehåll

Att umgås med småbarn

.
Jag inleder med att varna läsare som ledsnat på småbarnsföräldrareflektioner (försök säga det ordet efter tre glas vin!). Läs inte det här inlägget. Fingrarna skriver det hjärtat är fullt av och att vara småbarnsföräldrar är i stort det som är min verklighet just nu.

Så. Igår var vi på det som för fyra år sedan hette "parmiddag". Nu är nog "organiserat kaos" eller "smälla-i-dörrar"-fars, mera passande benämningar. Vi var hembjudna, hela familjen, till ett annat par med knattar i samma ålder som våra. Härligt. Vi vinglade dit i stormen och hann få med oss en flaska hyfsat rödvin på vägen. Så långt, allt gott. Men redan ankomsttiden skvallrar om hur saker och ting förändrats. Vi anlände ca 13:30. Vilka parmiddagar börjar då? Och istället för en minglig välkomstdrink drack vi en präktig kopp te (eller kaffe) och åt skorpor. Under ackompanjemang av diverse barnskrik och musiksagor från cd-spelaren försökte vi ha något slags intellektuellt utbyte av varandra. Skall tilläggas att de här människorna är sådana man verkligen KAN ha ett intellektuellt utbyte av, under rätt omständigheter.

Under de närmaste timmarna kan nog de minuter som vi fyra (vuxna) lyckades befinna oss i samma rum samtidigt räknas, om inte på en, så iallafall två händer. Alltid var det någon unge som var kissnödig eller hade slagit i näsan eller så hade kojans tak rasat in. Fyra barn och fyra vuxna. Eller fyra små prinsar och fyra servicepersonal.


Middagen var smått fantastisk. Inte minst med tanke på att vi lyckades få båda 3,5-åringarna att äta babyspenat med stor entusiasm.. "Mera löv!" hojtade E och gnagde av stjälkarna i en rasande fart. Den briljanta idén att sätta på en film, lyckades ge oss en kort stunds lugn under senare delen av varmrätten. Och efter blöjbytespaus lyckades vi även få i oss efterrätten.

Kvällen slutade strax före 19, d v s ungefär då svunna tiders parmiddagar brukade börja. V fick testa "pyjamastricket" d v s han fick nattmundering innan vi satte oss i bilen, ett tips vi snappat upp från andra, vana småbarnsinnehavare. Smart drag. Den färdigpreparerade vällingen värmdes medan kotten satt kvar sovande i bilen och sedan G och jag med gemensamma krafter ålat av honom overallen, somnade han om på stubinen (efter vällingen).

Vid 22-tiden kollapsade vi i soffan efter att ha brottat ner E samt promenerat S. Lika trötta som efter en normal utekväll inklusive alkoholintag.

Tack familjen SG för att ni förgyllde vår lördagskväll!


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer