Fortsätt till huvudinnehåll

Att vända andra kinden till

.
Inatt var blev det mörkt här på landet. Mörkare än vanligt, vill säga. Strömavbrott heter det. Ett vältajmat sådant, för vem bryr sig egentligen om ljus mellan tre och sju en söndagmorgon. Jo, E, visade det sig. Han fick panik när hans sovrum var nermörkt (nattlampor är ett måste) och gastade rakt ut: MAMMA, JAG SER INGET! Men paniken var inte värre än att den botades av en sovplats mellan mamma och pappa. Tur det.

Min vecka har varit fin. Tillbaka på gamla jobbet, där allt är välbekant och okänt på samma gång. Hur går det till? Alla är vänliga, t o m ungdomarna om än på sitt ungdomsvis. "Åh, fy faan, inte hon igen!" har jag fått höra, men när avsändaren har ett decimeterbrett flin i ansiktet behöver man inte lyssna på själva orden.

Men redan efter tre dagars arbete är jag tillbaka i de gamla rävsaxarna. Att vända andra kinden till, tycker jag är något av det fiffigaste Jesus sa, men det är svårt att få det att fungera i ungdomarnas värld. Det fungerar liksom bara om alla gör det. Och det gör inte alla. På en högstadieskola blir resultatet tyvärr inte sällan en smocka även på kind nummer två. Ibland verbal, ibland bokstavlig. Det är svårt att som vuxen ge ett sådant råd, när man vet hur det blir i praktiken. Men jag skulle aldrig kunna säga motsatsen: äh, slå tillbaka vet jag! Vilken förebild skulle jag vara då? Samtidigt får jag klåda av frustration när jag ser elever som dagligen får höra "hora", "tjockis" eller "bög" och det enda jag kan säga är: "Lyssna inte på dem! Du är bättre än så" Dessutom finns det sorgligt nog, så oändligt många vuxna som inte heller behärskar "kindvändadets konst", inte heller jag. Det är sannerligen inte lätt att vara ungdom. Och inte att var ungdomsstödjare heller. Men det ska inte vara lätt på jobbet, för då blir det tråkigt.

Framför mig ligger en vecka fylld av sociala aktiviteter och då syftar jag inte bara på friskvården på jobbet som i onsdags bestod i en timmes schottisdans. Inte dåligt att få betalt för att skutta och snubbla runt i ring med andra, svettiga arbetskamrater till hurtig musik. Jag hade vansinnigt kul, vilket var oväntat. Nej, i veckan blir det flera besök av den mer privata karaktären. G:s födelsedag ska firas med dubbel-I:na och mamma S svänger förbi för att späda ut sjukskrivningstristessen med lite hockey och barnbarn. Till sist kröner vi veckan med ett helgbesök av goda vännerna i norr inklusive en mycket liten hund. Jag myser. Sängarna är bäddade och matsedeln planerad. Välkomna allihop!

Men nu blir det söndagsmys i tv-soffan! Kram.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer