Fortsätt till huvudinnehåll

Att vända andra kinden till

.
Inatt var blev det mörkt här på landet. Mörkare än vanligt, vill säga. Strömavbrott heter det. Ett vältajmat sådant, för vem bryr sig egentligen om ljus mellan tre och sju en söndagmorgon. Jo, E, visade det sig. Han fick panik när hans sovrum var nermörkt (nattlampor är ett måste) och gastade rakt ut: MAMMA, JAG SER INGET! Men paniken var inte värre än att den botades av en sovplats mellan mamma och pappa. Tur det.

Min vecka har varit fin. Tillbaka på gamla jobbet, där allt är välbekant och okänt på samma gång. Hur går det till? Alla är vänliga, t o m ungdomarna om än på sitt ungdomsvis. "Åh, fy faan, inte hon igen!" har jag fått höra, men när avsändaren har ett decimeterbrett flin i ansiktet behöver man inte lyssna på själva orden.

Men redan efter tre dagars arbete är jag tillbaka i de gamla rävsaxarna. Att vända andra kinden till, tycker jag är något av det fiffigaste Jesus sa, men det är svårt att få det att fungera i ungdomarnas värld. Det fungerar liksom bara om alla gör det. Och det gör inte alla. På en högstadieskola blir resultatet tyvärr inte sällan en smocka även på kind nummer två. Ibland verbal, ibland bokstavlig. Det är svårt att som vuxen ge ett sådant råd, när man vet hur det blir i praktiken. Men jag skulle aldrig kunna säga motsatsen: äh, slå tillbaka vet jag! Vilken förebild skulle jag vara då? Samtidigt får jag klåda av frustration när jag ser elever som dagligen får höra "hora", "tjockis" eller "bög" och det enda jag kan säga är: "Lyssna inte på dem! Du är bättre än så" Dessutom finns det sorgligt nog, så oändligt många vuxna som inte heller behärskar "kindvändadets konst", inte heller jag. Det är sannerligen inte lätt att vara ungdom. Och inte att var ungdomsstödjare heller. Men det ska inte vara lätt på jobbet, för då blir det tråkigt.

Framför mig ligger en vecka fylld av sociala aktiviteter och då syftar jag inte bara på friskvården på jobbet som i onsdags bestod i en timmes schottisdans. Inte dåligt att få betalt för att skutta och snubbla runt i ring med andra, svettiga arbetskamrater till hurtig musik. Jag hade vansinnigt kul, vilket var oväntat. Nej, i veckan blir det flera besök av den mer privata karaktären. G:s födelsedag ska firas med dubbel-I:na och mamma S svänger förbi för att späda ut sjukskrivningstristessen med lite hockey och barnbarn. Till sist kröner vi veckan med ett helgbesök av goda vännerna i norr inklusive en mycket liten hund. Jag myser. Sängarna är bäddade och matsedeln planerad. Välkomna allihop!

Men nu blir det söndagsmys i tv-soffan! Kram.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer