Fortsätt till huvudinnehåll

Att vända andra kinden till

.
Inatt var blev det mörkt här på landet. Mörkare än vanligt, vill säga. Strömavbrott heter det. Ett vältajmat sådant, för vem bryr sig egentligen om ljus mellan tre och sju en söndagmorgon. Jo, E, visade det sig. Han fick panik när hans sovrum var nermörkt (nattlampor är ett måste) och gastade rakt ut: MAMMA, JAG SER INGET! Men paniken var inte värre än att den botades av en sovplats mellan mamma och pappa. Tur det.

Min vecka har varit fin. Tillbaka på gamla jobbet, där allt är välbekant och okänt på samma gång. Hur går det till? Alla är vänliga, t o m ungdomarna om än på sitt ungdomsvis. "Åh, fy faan, inte hon igen!" har jag fått höra, men när avsändaren har ett decimeterbrett flin i ansiktet behöver man inte lyssna på själva orden.

Men redan efter tre dagars arbete är jag tillbaka i de gamla rävsaxarna. Att vända andra kinden till, tycker jag är något av det fiffigaste Jesus sa, men det är svårt att få det att fungera i ungdomarnas värld. Det fungerar liksom bara om alla gör det. Och det gör inte alla. På en högstadieskola blir resultatet tyvärr inte sällan en smocka även på kind nummer två. Ibland verbal, ibland bokstavlig. Det är svårt att som vuxen ge ett sådant råd, när man vet hur det blir i praktiken. Men jag skulle aldrig kunna säga motsatsen: äh, slå tillbaka vet jag! Vilken förebild skulle jag vara då? Samtidigt får jag klåda av frustration när jag ser elever som dagligen får höra "hora", "tjockis" eller "bög" och det enda jag kan säga är: "Lyssna inte på dem! Du är bättre än så" Dessutom finns det sorgligt nog, så oändligt många vuxna som inte heller behärskar "kindvändadets konst", inte heller jag. Det är sannerligen inte lätt att vara ungdom. Och inte att var ungdomsstödjare heller. Men det ska inte vara lätt på jobbet, för då blir det tråkigt.

Framför mig ligger en vecka fylld av sociala aktiviteter och då syftar jag inte bara på friskvården på jobbet som i onsdags bestod i en timmes schottisdans. Inte dåligt att få betalt för att skutta och snubbla runt i ring med andra, svettiga arbetskamrater till hurtig musik. Jag hade vansinnigt kul, vilket var oväntat. Nej, i veckan blir det flera besök av den mer privata karaktären. G:s födelsedag ska firas med dubbel-I:na och mamma S svänger förbi för att späda ut sjukskrivningstristessen med lite hockey och barnbarn. Till sist kröner vi veckan med ett helgbesök av goda vännerna i norr inklusive en mycket liten hund. Jag myser. Sängarna är bäddade och matsedeln planerad. Välkomna allihop!

Men nu blir det söndagsmys i tv-soffan! Kram.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...
Skicka en kommentar
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...
Skicka en kommentar
Läs mer