Nyår och hjältar

Just som jag lagom lärt mig att skriva 2007 vid datumangivelser är det dags att lära om: 2008 tågar in i hela sin snöiga prakt. Vår nyårsafton firades i Närke hos svärisarna på slätten. Stillsamt och fint, med ett acceptabelt intag av alkohol och god mat. Fyrverkerierna hörde vi bara på avstånd, medan vi som vanligt löste världsproblemen genom intensiva diskussioner vid köksbordet. Champagnen var god och föryrande, precis som den ska. Och 2008 hälsade oss som skrivet med snöyra. Varför kommer alltid julvädret för sent? E var iallafall glad för han fick "schimpans-korken" (= champagnekorken).

Av 2008 förväntar jag mig egentligen bara en sak: en vettig jobbsituation. Och jag vet redan att min önskan blir uppfylld. På måndag tuffar jag iväg till skolan i Lill-ort och får tillbaka mina duktiga arbetskamrater och fantastiska ungdomar. Den här arbetsplatsen är nog den enda jag haft som faktiskt kunnat få mig att se fram emot att arbeta. Inte dåligt.

Just nu befinner jag mig dock i vakuumet mellan två jobb. G jobbar tre dagar och jag är hemma och har just ingenting att göra förutom att ta hand om småtussarna. För fem år sedan hade jag inga som helst problem att spendera en hel helg utan mål eller planer, men idag känner jag mig vilsen när jag står ansikte mot ansikte med stora sjok av oplanerad tid. Jag vet ju att det borde finnas saker att göra, men just nu kommer jag inte på en enda som är lämplig att ta tag i. Hemarkivet sorterar man inte när man har en ettåring runt benen. Man målar heller inte om eller rensar i förrådet. Så då sitter jag istället här och låter mig hypnotiseras av snöfallet och suset från datorn.

Och ikväll väntar ytterligare ett par avsnitt av Heroes som är min nya favoritserie. Hiro Nakamura (här till vänster) är så söt att jag blir lycklig!

På återskrivande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen