Nyår och hjältar

Just som jag lagom lärt mig att skriva 2007 vid datumangivelser är det dags att lära om: 2008 tågar in i hela sin snöiga prakt. Vår nyårsafton firades i Närke hos svärisarna på slätten. Stillsamt och fint, med ett acceptabelt intag av alkohol och god mat. Fyrverkerierna hörde vi bara på avstånd, medan vi som vanligt löste världsproblemen genom intensiva diskussioner vid köksbordet. Champagnen var god och föryrande, precis som den ska. Och 2008 hälsade oss som skrivet med snöyra. Varför kommer alltid julvädret för sent? E var iallafall glad för han fick "schimpans-korken" (= champagnekorken).

Av 2008 förväntar jag mig egentligen bara en sak: en vettig jobbsituation. Och jag vet redan att min önskan blir uppfylld. På måndag tuffar jag iväg till skolan i Lill-ort och får tillbaka mina duktiga arbetskamrater och fantastiska ungdomar. Den här arbetsplatsen är nog den enda jag haft som faktiskt kunnat få mig att se fram emot att arbeta. Inte dåligt.

Just nu befinner jag mig dock i vakuumet mellan två jobb. G jobbar tre dagar och jag är hemma och har just ingenting att göra förutom att ta hand om småtussarna. För fem år sedan hade jag inga som helst problem att spendera en hel helg utan mål eller planer, men idag känner jag mig vilsen när jag står ansikte mot ansikte med stora sjok av oplanerad tid. Jag vet ju att det borde finnas saker att göra, men just nu kommer jag inte på en enda som är lämplig att ta tag i. Hemarkivet sorterar man inte när man har en ettåring runt benen. Man målar heller inte om eller rensar i förrådet. Så då sitter jag istället här och låter mig hypnotiseras av snöfallet och suset från datorn.

Och ikväll väntar ytterligare ett par avsnitt av Heroes som är min nya favoritserie. Hiro Nakamura (här till vänster) är så söt att jag blir lycklig!

På återskrivande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...

Läs mer

M & pojkarna

Leta i den här bloggen