.
Och ikväll väntar ytterligare ett par avsnitt av Heroes som är min nya favoritserie. Hiro Nakamura (här till vänster) är så söt att jag blir lycklig!
På återskrivande.
Just som jag lagom lärt mig att skriva 2007 vid datumangivelser är det dags att lära om: 2008 tågar in i hela sin snöiga prakt. Vår nyårsafton firades i Närke hos svärisarna på slätten. Stillsamt och fint, med ett acceptabelt intag av alkohol och god mat. Fyrverkerierna hörde vi bara på avstånd, medan vi som vanligt löste världsproblemen genom intensiva diskussioner vid köksbordet. Champagnen var god och föryrande, precis som den ska. Och 2008 hälsade oss som skrivet med snöyra. Varför kommer alltid julvädret för sent? E var iallafall glad för han fick "schimpans-korken" (= champagnekorken).
Av 2008 förväntar jag mig egentligen bara en sak: en vettig jobbsituation. Och jag vet redan att min önskan blir uppfylld. På måndag tuffar jag iväg till skolan i Lill-ort och får tillbaka mina duktiga arbetskamrater och fantastiska ungdomar. Den här arbetsplatsen är nog den enda jag haft som faktiskt kunnat få mig att se fram emot att arbeta. Inte dåligt.
Just nu befinner jag mig dock i vakuumet mellan två jobb. G jobbar tre dagar och jag är hemma och har just ingenting att göra förutom att ta hand om småtussarna. För fem år sedan hade jag inga som helst problem att spendera en hel helg utan mål eller planer, men idag känner jag mig vilsen när jag står ansikte mot ansikte med stora sjok av oplanerad tid. Jag vet ju att det borde finnas saker att göra, men just nu kommer jag inte på en enda som är lämplig att ta tag i. Hemarkivet sorterar man inte när man har en ettåring runt benen. Man målar heller inte om eller rensar i förrådet. Så då sitter jag istället här och låter mig hypnotiseras av snöfallet och suset från datorn.
Och ikväll väntar ytterligare ett par avsnitt av Heroes som är min nya favoritserie. Hiro Nakamura (här till vänster) är så söt att jag blir lycklig!
På återskrivande.
Kommentarer