.
Idag har jag hälsat på min pappa. Han bor kvar i huset där jag är uppvuxen. Mycket är sig likt där och en del är helt annorlunda. Att åka hem dit är litegrann som att resa tillbaka i tiden. Fast träden är större i trädgården och rummen tommare i huset är det ändå Mitt Barndomshem. Det är fint att jag fortfarande har tillgång till det.
En del ljud är så hopplöst bundna till min barndom att jag inte kan höra dem i några andra sammanhang. Ett sånt ljud är träskor på grusgång. Min pappa har alltid träskor och oräkneliga är de gånger jag hört honom knastra upp och ner för gången in till huset. Det är trygghet. Faktiskt fortfarande. Pappa har slitit ut många träskor sedan jag var barn, men ljudet är detsamma och ett av mina favoritljud.
Det finns dofter också. Hässjat hö är en sån. När jag var liten var jag och syskonen alltid med vid höskörden (nej, jag är inte född på 1800-talet, det hässjas fortfarande hö här i världen) och det var härligt. Här var man lite nyttig och lite i vägen på samma gång. Fast kanske mest i vägen. Ett år lärde jag mig att det är dumt att åka hövagn barbent sittandes på hårdpressade småbalar. Tusen miljoners småsår på lårbaksidorna blev det av det. Aj.
Ett annat år valde en kattmor att lägga sina små barn i ett hörn av vår höskulle. Det pirrar fortfarande i mig när jag tänker på hur spännande det var att krypa uppför stegen i mörkret med mamma och ett mjölkpaket och sedan sitta i det prasslande höet med fri tillgång till tre små doftande kattungar.
Riktigt så Bullerby-idylliskt som det låter är jag inte uppvuxen om man ser till fakta. Men bra var det iallafall. Många saker som jag fick i K-torp kan jag aldrig ge mina barn. Men vi bor iallafall på landet.
Och ett par träskor kan jag ju faktiskt köpa.
Idag har jag hälsat på min pappa. Han bor kvar i huset där jag är uppvuxen. Mycket är sig likt där och en del är helt annorlunda. Att åka hem dit är litegrann som att resa tillbaka i tiden. Fast träden är större i trädgården och rummen tommare i huset är det ändå Mitt Barndomshem. Det är fint att jag fortfarande har tillgång till det.
En del ljud är så hopplöst bundna till min barndom att jag inte kan höra dem i några andra sammanhang. Ett sånt ljud är träskor på grusgång. Min pappa har alltid träskor och oräkneliga är de gånger jag hört honom knastra upp och ner för gången in till huset. Det är trygghet. Faktiskt fortfarande. Pappa har slitit ut många träskor sedan jag var barn, men ljudet är detsamma och ett av mina favoritljud.
Det finns dofter också. Hässjat hö är en sån. När jag var liten var jag och syskonen alltid med vid höskörden (nej, jag är inte född på 1800-talet, det hässjas fortfarande hö här i världen) och det var härligt. Här var man lite nyttig och lite i vägen på samma gång. Fast kanske mest i vägen. Ett år lärde jag mig att det är dumt att åka hövagn barbent sittandes på hårdpressade småbalar. Tusen miljoners småsår på lårbaksidorna blev det av det. Aj.Ett annat år valde en kattmor att lägga sina små barn i ett hörn av vår höskulle. Det pirrar fortfarande i mig när jag tänker på hur spännande det var att krypa uppför stegen i mörkret med mamma och ett mjölkpaket och sedan sitta i det prasslande höet med fri tillgång till tre små doftande kattungar.
Riktigt så Bullerby-idylliskt som det låter är jag inte uppvuxen om man ser till fakta. Men bra var det iallafall. Många saker som jag fick i K-torp kan jag aldrig ge mina barn. Men vi bor iallafall på landet.
Och ett par träskor kan jag ju faktiskt köpa.
Kommentarer