Fortsätt till huvudinnehåll

Pensionärspoäng, ack, ja!

.
Jag är 28 år. Ingen ålder på en häst, som man brukar säga (vilket det ju egentligen är, men......). För sisådär tio år sedan började jag håva in mina första vuxenpoäng. Körkort, bil, stadig pojkvän. Ett par år senare: hund och egen lägenhet. Tre år senare blev det värre. Mycket värre. Universitetsutbildning, sambo, fästman, lägenhetskontrakt. 2003 var ett riktigt katastrofår: universitetsexamen äkta man, ny bil, flytt från centrum till lantligare miljö, gravid. Och nu 2007 står mätarna på rött: två barn, hus, två bilar, lån, fast jobb, klippa gräset på söndagarna, äta middag med svärföräldrarna, lillasyster inneboende (som har en begränsad mängd poäng i nuläget och nog är lika glad för det. Kram F!)


Nej, jag är nog så vuxen man kan bli. Iallafall på pappret. Lika bra att sluta räkna liksom. Och idag gjorde jag en fasansfull insikt: det är dags att börja räkna pensionärspoäng. Jag har inte så många än, men det räcker liksom till ändå. Jag återanvänder plastkassar, lyssnar nästan uteslutande på P1 och har just köpt en biogasbil. GAH! Som tur är spelar jag fortfarande X-box, lyssnar på Krister i P3 emellanåt och älskar att gå i leksaksaffärer för att väga upp det hela lite, men lite hemskt är det ändå.





Nu fattas bara att håret grånar, rynkorna presenterar sig och att jag börjar tycka att de spelar för mycket dunkadunka i radion, så är jag i mål. Då är det bara att gå till frissan för att få håret permanentat och lilafärgat, så är man klar för bilbingon!


Tjoflöjt!

Kommentarer

Anonym sa…
Jodå.. gråa hår finns det gott om. Och visst kommer rynkorna. Vänta bara tills du har kommit på andra sidan 30...
22 augusti 2007 kl. 11:32
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer