M & pojkarna

Jag passerar inte 40 år förrän 2019, men tänker som vanligt vara ute i god tid , även med krisandet. Generös är fint att vara, så därför delar jag nu frikostigt med mig av mina (inte nödvändigtvis självupplevda men utfunderade) bästa ledtrådar till att du möjligen kan befinna dig i kris: Du (som erkänd soffpotatis) börjar tycka att det här med att genomföra en Svensk klassiker låter tilltalande. Du känner plötsligt ett behov av en ny hobby t ex knyppling, fallskärmshoppning,  spela säckpipa eller föda upp marsvin. Du vet att ditt liv skulle bli komplett bara du köpte något onödigt dyrt och blankt t ex ett fordon  med två hjul eller utan tak. Ditt yrke verkar plötsligt förlegat/onödigt jobbigt/tråkigt. Du står och stirrar på din spegelbild och undrar vart allt det där som hänger ner/har blivit fläckigt/rynkar sig har kommit ifrån. Du funderar på att sluta alternativt börja tro på Gud/Allah/Jahve eller annan valfri entitet. Din omgivning undrar om du är i en livskris. ...

I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler.  Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möj...

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då. Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sit...

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här. 2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag l...

Det är nästan exakt ett år sedan jag spillde ut några ord här senast. Antar att det gör mig till en av världshistoriens mesta långsamma och trista bloggare. Och så får det vara. Någonstans i livet tror jag en behöver något fullständigt kravlöst. Här är det för mig. Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde ...

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred? Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet. Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster ...

Jag promenerade rakt igenom ett blyertsgrått moln idag. Och för första gången sedan juni frös jag. Augustiväder är så mycket mer uppfriskande att promenera i, än juliväder. Blött, men utan svett. Jag har hittat en slinga slingrig grusväg över slätten som räcker precis en Sommar i P1-pod och det är bra för både själen och axlarna. Jag har skrattat med Jesper Rönndahl, bekymrats med Athena Farroukzad och beundrat Bea Uusma och Jason Diakité. Strax innan Athena pratat färdigt ikväll kom det ett moln till, men jag hann hem till taket innan vi möttes. #nofilter faktiskt Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant. Väl h...