M & pojkarna

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då. Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sit...

Nu har jag skrivit om den här första raden tio gånger och den blev visst inte bättre än så här. 2016 blev som synes ett helt blogglöst år för undertecknad. Lustlöst också. I ett svart litet hål satt jag och tyckte synd om mig själv, mina nära och världen. Det fanns faktiskt riktiga skäl att tycka synd om åt lite olika håll, men en del av dem hittade jag på själv; deppiga hjärnor är fiffiga på det sättet, de kan skapa elände ur nästan vad som helst. Nu har jag stuckit upp huvudet igen, fast jag nästan inte vågar och undrar stilla (fast egentligen desperat), om någon finns kvar, både här på bloggen och irl. Och hallå ni som stod där vid hålkanten och ropade, lockade, lirkade och drog. Tack, tack, tack, tack! Vägen ur hålet var förstås ni. Ni och ert tålamod, mitt roliga jobb, sex-sju stycken 1000-bitarspussel, en ask medicin, ungefär 200 Värvet-avsnitt och promenader. Jag promenerade så många gånger i mitt närliggande motionsspår att de har fått lägga nytt grus där. True story. Jag l...

Det är nästan exakt ett år sedan jag spillde ut några ord här senast. Antar att det gör mig till en av världshistoriens mesta långsamma och trista bloggare. Och så får det vara. Någonstans i livet tror jag en behöver något fullständigt kravlöst. Här är det för mig. Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde ...

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred? Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet. Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster ...

Jag promenerade rakt igenom ett blyertsgrått moln idag. Och för första gången sedan juni frös jag. Augustiväder är så mycket mer uppfriskande att promenera i, än juliväder. Blött, men utan svett. Jag har hittat en slinga slingrig grusväg över slätten som räcker precis en Sommar i P1-pod och det är bra för både själen och axlarna. Jag har skrattat med Jesper Rönndahl, bekymrats med Athena Farroukzad och beundrat Bea Uusma och Jason Diakité. Strax innan Athena pratat färdigt ikväll kom det ett moln till, men jag hann hem till taket innan vi möttes. #nofilter faktiskt Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant. Väl h...

Om en halvtimme kommer jag börja fylla trettiofem år. 35 år. Det är ganska många år. Om jag varit en häst skulle jag förmodligen vara död vid det här laget. Men nu är jag en tvåbent människoapa och vi har lite mer tid till förfogande. Det är svårt att inte bli sentimentalt tillbakablickande när jag sitter ensam i ett mörkt vardagsrum en halvtimme innan jag ska fylla trettiofem. I åtminstone tjugo av de där trettiofem har jag bestämt och styrt och ställt nästan själv. Men vad är det egentligen jag styrt och bestämt mig till? Det är fint att ha kommit så långt i livet att jag har tid att sitta och fundera över sånt, men det är inte alls så tillfredsställande som jag hade tänkt mig det. I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket...

I staden där jag bor pågår just nu en intensiv, nervfull debatt. Anledningen är en grupp människor som tidigare inte synts här. Tiggare, kallar vi dem. Jag tror att de själva skulle kalla sig rumäner, romer, män, kvinnor, mammor, pappor, söner, döttrar och säkert en mängd andra saker. Men för oss blir de bara "tiggarna". Ibland tror jag knappt ens de kvalar in i gruppen "människor", iallafall inte hos somliga debattörer. Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "D...