M & pojkarna

. Det krävs ibland lite magi för att väcka en sovande blogg. Och nu har det faktiskt hänt något som inspirerat mina fingrar igen. För det finns sådant som får tiden att stanna till. Som när två blir tre. När man och kvinna plötsligt också är pappa och mamma. När ett par blir en familj. Så enormt enkelt och ofattbart komplicerat. Hon anlände på natten och idag fick jag lägga näsan mot hennes rosa kind och vara faster för allra första gången. En ny människa, så stor i sin litenhet, fick hänga en stund på min axel och dela sin värme med mig. Det är ingenting annat än magi. Lite omtumlade såg de ut, de nyblivna föräldrarna. Och fastän det är nästan på dagen åtta år sedan jag själv debuterade som mamma, känner jag igen det. En känslomässig urladdning som lämnar en lite blek och trött, men lugn och lycklig. Idag kan jag inte för mitt liv minnas eller förstå hur det var innan. Undrar om de kommer känna likadant? Jag är så glad för att jag nu får stå i utkanten av den här magin, att jag...

. Det sitter färgade fjädrar i en buske i trädgården och barnen kommer nästan dagligen hem med en nyalstrad kyckling av flirtkulor/papper/plastmuggar/piprensare. Min slutledning säger mig att det snart är påsk. Jag vet inte riktigt var det första kvartalet 2012 tog vägen, men nu är det andra här och jag ska för första gången på flera år jobba heltid. Vad hände? Tajmingen av denna heltidsanställning är tämligen god. Under de senaste veckorna har den där obändiga lusten till något nytt projekt vuxit fram hos mig. Jag tror ni kan gissa vid det här laget: det handlar antingen om fler husdjur eller något renovering. Den som är mest tacksam för det nya heltidsarbetet är nog således den gode G, som nu troligen slipper fler allergener och målarpenslar. Ikväll är det fredag och inte ens 100 g fin choklad lyckas hålla mig riktigt alert här i tv-soffan. Idag har jag sagt saker till människor som faktiskt lyssnade. Då får man tänka sig för vad man säger. Det har jag gjort. Hela dagen har jag stått...

. Sista tisdagen i februari sitter jag lite lagom omruskad i soffan. Vet inte om jag kan bjuda på ett sånt där självsäkert inlägg som jag lovade sist, men det är iallafall ett inlägg. Hos oss är det nästan sig likt. För att stå ut med februarimörkret har jag lagt på en prickig bordsduk och hängt upp vårgardiner (här till höger) i köket. Om man tittar på Åhlénsreklamen just nu, är vårt hus plötsligt trendigt med sina regnbågsfärgade kökslådor och blommiga väggar. Kul att träffa rätt så där emellanåt. Och den fina plånboken jag fick i julklapp av de Fina bytte jag mot en bordslampa med ekorrfot . Snart har vi så mycket skog- och djurreferenser härinne att vi inte behöver bo på landet längre. Om Fru Fladderhjärta kunde skaffa sig ett fast jobb att stanna kvar på kanske vi också kunde börja fundera på det inte bara i drömmarna utan också i verkligheten. Men flyttplaner är verkligen det enda trevliga som händer i mina drömmar just nu. Mina nätter som brukar vara svarta hål av djupsömn, har...

Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat? Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben. 2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de...

. Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera. Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj...

. Så var det juldagskväll 2011. Stormen Dagmar sliter och rycker i huset och jag sitter vid tv:n och tittar på en krokryggig tant och hennes kor . Det nyper i hjärtat av det. Av glädje att människor fortfarande vågar och kan leva precis som de tycker är bäst för dem. Och av sorg för vad somliga tycker är bäst för dem. Vi är mitt uppe i den goda julen, men jag känner mig ganska färdigfirad redan ikväll. Igår sprang julafton förbi med skinkaköttbullargrötkalleankatomtepaketchoklad i ett enda virrvarr. För sjätte året samlade jag (nästan) alla mina älsklingsmänniskor samt två rosettprydda hundar omkring mig och gjorde allt det där som man ska. Inte en enda sekund gladdes vi åt Jesu födelse. Istället åt vi obscena mängder kött, socker och fett, läste dåliga rim och förfasades över mängden julklappar. Tomten kom och gick och lurade nog barnen även detta år. Och den allra finaste klappen var varken påkostad eller inslagen: en fastertitel till mig och min syster lagom till midsommar. Tack, m...

. Inte förrän igår blev den där hundburen såld. Men det är knappast därför bloggen har stått tom så länge. Kanske har jag under de senaste veckorna fått utlopp för mitt ordkreerande på ett annat ställe. Alfapet i mobiltelefonen är grejen här just nu. Att få bli upprörd över "redutt" och "sch" som godkända ord är en skön kontrast till alla barnbekymmer jag läser och hör på jobbet. Wordfeud kommer inte att göra samhället bättre, men det underhåller. Nu har jag dessutom dragit med mig maken i fördärvet, men än sen då! Några brokiga veckor har passerat sedan jag satt vid det här tangentbordet senast. Jag har bland annat fått utstå ett enormt stresstest på jobbet: en kollega blev sjuk och lämnade över sin 1,5 timme långa föreläsning utifrån ett för mig tämligen obekant material, till undertecknad. Jag tog på darriga ben över scenen efter en av Sveriges främsta experter på området. Hans föredrag blev dock ett töcken för mig. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG, varit så n...