.
Det sitter färgade fjädrar i en buske i trädgården och barnen kommer nästan dagligen hem med en nyalstrad kyckling av flirtkulor/papper/plastmuggar/piprensare. Min slutledning säger mig att det snart är påsk. Jag vet inte riktigt var det första kvartalet 2012 tog vägen, men nu är det andra här och jag ska för första gången på flera år jobba heltid. Vad hände? Tajmingen av denna heltidsanställning är tämligen god. Under de senaste veckorna har den där obändiga lusten till något nytt projekt vuxit fram hos mig. Jag tror ni kan gissa vid det här laget: det handlar antingen om fler husdjur eller något renovering. Den som är mest tacksam för det nya heltidsarbetet är nog således den gode G, som nu troligen slipper fler allergener och målarpenslar.
Ikväll är det fredag och inte ens 100 g fin choklad lyckas hålla mig riktigt alert här i tv-soffan. Idag har jag sagt saker till människor som faktiskt lyssnade. Då får man tänka sig för vad man säger. Det har jag gjort. Hela dagen har jag stått och tänkt och sagt, så nu är mitt ansikte grått och min rygg öm av trötthet. Undrar om det var klokt, det jag sa? Det ska jag nog inte fundera över förresten: det brukar bli sämre för varje gång jag tänker på det.
För att balansera verkligheten, allvaret och livet umgås jag just nu med Harry Potter i stort sett varenda kväll. Är man snart 33 år är det väl dags, kan jag tänka. Det är riktigt trivsamt minsann. Jag vill nog inte vara vuxen egentligen. Jag bara leker att jag är det. Som när jag står en hel dag och hoppas och tänker att jag säger kloka saker om barn.
Barnen, ja. Jag saknar barnen. Inte mina egna. Dem har jag lyckligtvis tillgång till varenda dag. Nej, jag saknar andras barn. De där jag brottades med dagligen för några år sedan. Tonåringarna. Numera är det alltid en människa, en telefon eller en dator mellan mig och barnen och det är inte samma sak. Jag saknar den omedelbara närheten, vardagen, tjatet, undringarna, svordomarna, nästan alltihop. Att få gå några steg bredvid dem på den krokiga stigen som kallas högstadiet. Får jag göra det igen? Tja, vem vet vad 2013 säger om det?
Jag sover på den saken. God kväll!
Det sitter färgade fjädrar i en buske i trädgården och barnen kommer nästan dagligen hem med en nyalstrad kyckling av flirtkulor/papper/plastmuggar/piprensare. Min slutledning säger mig att det snart är påsk. Jag vet inte riktigt var det första kvartalet 2012 tog vägen, men nu är det andra här och jag ska för första gången på flera år jobba heltid. Vad hände? Tajmingen av denna heltidsanställning är tämligen god. Under de senaste veckorna har den där obändiga lusten till något nytt projekt vuxit fram hos mig. Jag tror ni kan gissa vid det här laget: det handlar antingen om fler husdjur eller något renovering. Den som är mest tacksam för det nya heltidsarbetet är nog således den gode G, som nu troligen slipper fler allergener och målarpenslar.
Ikväll är det fredag och inte ens 100 g fin choklad lyckas hålla mig riktigt alert här i tv-soffan. Idag har jag sagt saker till människor som faktiskt lyssnade. Då får man tänka sig för vad man säger. Det har jag gjort. Hela dagen har jag stått och tänkt och sagt, så nu är mitt ansikte grått och min rygg öm av trötthet. Undrar om det var klokt, det jag sa? Det ska jag nog inte fundera över förresten: det brukar bli sämre för varje gång jag tänker på det.
För att balansera verkligheten, allvaret och livet umgås jag just nu med Harry Potter i stort sett varenda kväll. Är man snart 33 år är det väl dags, kan jag tänka. Det är riktigt trivsamt minsann. Jag vill nog inte vara vuxen egentligen. Jag bara leker att jag är det. Som när jag står en hel dag och hoppas och tänker att jag säger kloka saker om barn.
Barnen, ja. Jag saknar barnen. Inte mina egna. Dem har jag lyckligtvis tillgång till varenda dag. Nej, jag saknar andras barn. De där jag brottades med dagligen för några år sedan. Tonåringarna. Numera är det alltid en människa, en telefon eller en dator mellan mig och barnen och det är inte samma sak. Jag saknar den omedelbara närheten, vardagen, tjatet, undringarna, svordomarna, nästan alltihop. Att få gå några steg bredvid dem på den krokiga stigen som kallas högstadiet. Får jag göra det igen? Tja, vem vet vad 2013 säger om det?
Jag sover på den saken. God kväll!
Kommentarer