Fortsätt till huvudinnehåll

Ängslig

Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat?

Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben.

2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de sämsta att de är fällor som ska avslöja vad jag egentligen kan. Eller kanske snarare vad jag inte kan. Så sitter jag där instängd på mitt kontor och svettas över mina powerpoint-presentationer, utbildningsupplägg och utvecklingsplaner. Någon gång framme i mars har jag nog hämtat upp lite självförtroende och inläggen här kommer klinga annorlunda. Men just nu är det ängsligt.

Det där med att fundera över vad andra tycker är väl egentligen en god funktion. Däri ryms omtanke, eftertanke och viljan till utveckling. Som de utpräglade flockvarelser vi är, är det förstås bra att vi ibland funderar över vad andra tycker: att vi kanske klarar oss bättre om vi håller oss inom den beprövade ramen. Om vi alla målar väggarna stockholmsvita och inreder stilrent i ek. Gör som alla andra, då hör du till och får vara med i tryggheten. Tja, ramar är bra, innan de blir tvångströjor. Ge mig bara lite frihet att waila mellan verserna, så sjunger jag gärna den rätta melodin i refrängen.

2012 är kanske året då jag börjar lita på att jag är tillräckligt inom ramen för att tycka och tänka själv och stänger dörren om ängsligheten. Om jag vågar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer