Fortsätt till huvudinnehåll

Ängslig

Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat?

Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben.

2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de sämsta att de är fällor som ska avslöja vad jag egentligen kan. Eller kanske snarare vad jag inte kan. Så sitter jag där instängd på mitt kontor och svettas över mina powerpoint-presentationer, utbildningsupplägg och utvecklingsplaner. Någon gång framme i mars har jag nog hämtat upp lite självförtroende och inläggen här kommer klinga annorlunda. Men just nu är det ängsligt.

Det där med att fundera över vad andra tycker är väl egentligen en god funktion. Däri ryms omtanke, eftertanke och viljan till utveckling. Som de utpräglade flockvarelser vi är, är det förstås bra att vi ibland funderar över vad andra tycker: att vi kanske klarar oss bättre om vi håller oss inom den beprövade ramen. Om vi alla målar väggarna stockholmsvita och inreder stilrent i ek. Gör som alla andra, då hör du till och får vara med i tryggheten. Tja, ramar är bra, innan de blir tvångströjor. Ge mig bara lite frihet att waila mellan verserna, så sjunger jag gärna den rätta melodin i refrängen.

2012 är kanske året då jag börjar lita på att jag är tillräckligt inom ramen för att tycka och tänka själv och stänger dörren om ängsligheten. Om jag vågar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer