Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat?Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben.
2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de sämsta att de är fällor som ska avslöja vad jag egentligen kan. Eller kanske snarare vad jag inte kan. Så sitter jag där instängd på mitt kontor och svettas över mina powerpoint-presentationer, utbildningsupplägg och utvecklingsplaner. Någon gång framme i mars har jag nog hämtat upp lite självförtroende och inläggen här kommer klinga annorlunda. Men just nu är det ängsligt.
Det där med att fundera över vad andra tycker är väl egentligen en god funktion. Däri ryms omtanke, eftertanke och viljan till utveckling. Som de utpräglade flockvarelser vi är, är det förstås bra att vi ibland funderar över vad andra tycker: att vi kanske klarar oss bättre om vi håller oss inom den beprövade ramen. Om vi alla målar väggarna stockholmsvita och inreder stilrent i ek. Gör som alla andra, då hör du till och får vara med i tryggheten. Tja, ramar är bra, innan de blir tvångströjor. Ge mig bara lite frihet att waila mellan verserna, så sjunger jag gärna den rätta melodin i refrängen.
2012 är kanske året då jag börjar lita på att jag är tillräckligt inom ramen för att tycka och tänka själv och stänger dörren om ängsligheten. Om jag vågar.
Kommentarer