Fortsätt till huvudinnehåll

Hänt i veckan


.
Sista tisdagen i februari sitter jag lite lagom omruskad i soffan. Vet inte om jag kan bjuda på ett sånt där självsäkert inlägg som jag lovade sist, men det är iallafall ett inlägg.

Hos oss är det nästan sig likt. För att stå ut med februarimörkret har jag lagt på en prickig bordsduk och hängt upp vårgardiner (här till höger) i köket. Om man tittar på Åhlénsreklamen just nu, är vårt hus plötsligt trendigt med sina regnbågsfärgade kökslådor och blommiga väggar. Kul att träffa rätt så där emellanåt. Och den fina plånboken jag fick i julklapp av de Fina bytte jag mot en bordslampa med ekorrfot. Snart har vi så mycket skog- och djurreferenser härinne att vi inte behöver bo på landet längre. Om Fru Fladderhjärta kunde skaffa sig ett fast jobb att stanna kvar på kanske vi också kunde börja fundera på det inte bara i drömmarna utan också i verkligheten.

Men flyttplaner är verkligen det enda trevliga som händer i mina drömmar just nu. Mina nätter som brukar vara svarta hål av djupsömn, har sedan en tid tillbaka varit fyllda av det värsta av det värsta. De Finas kommande bebis var blott en gömd basketboll under tröjan, G har dött och jag blev inplockad till chefen och först totalsågad på de punkter där jag faktiskt tycker att jag duger och sedan sparkad. Kanske inte den magkänsla man vill vakna i och bära runt på en gråmulen onsdag. Amatördrömtydningar undanbedes. Jag är väldigt duktig på att övertolka saker på egen hand, tack.

För en del händer det nästan värsta i verkligheten. Jag tror ni vet vilka ni är. Hoppas att ni också vet att jag inte är mer än ett musklick eller ett telefonsamtal bort. Spela roll att vi varken ses eller hörs så ofta.

Så var det den där prinsessan också. Jag är glad för hela den nya lilla familjens skull, det är jag faktiskt. Men för mig finns det viktigare bebisar som kommer till världen 2012. Trots att jag försökt undvika mediadiarrén såg jag ändå någon skriva att prinsessföräldrarna minsann vill att hon ska växa upp som vilken annan unge som helst. Jag ser fram emot rapporteringen från den kungliga dagiskön och när Estelle börjar förskoleklass och får dela klassrum med 30 andra snoriga 6-åringar. Ett sätt att åstadkomma en "vanlig uppväxt" (vad nu det är?) vore kanske att låta henne slippa vara prinsessa, är min stilla reflektion över detta. Men, nej, det går ju inte. Hon sitter liksom fånge i ett guldfängelse och får varken tycka (rösta), tro (på vilken Gud som helst) eller jobba (med vad hon vill). Hej, monarkin! Det här med FN:s barnkonvention, känns det bekant?

När jag nu ändå är igång och kommenterar världshändelser (?) passar jag på att dela med mig av ett hett tips. Kom ihåg var du läste det först! Jag är nämligen ganska säker på att det pågår en specialinspelning av Lyxfällan just nu där Grekland blivit huvudpersonen, anmält av Angela Merkel. Charlie och Mathias har setts släpa runt på en budgettavla i miljardklassen. Snart får någon stackars ansvarig stå där med hängande huvud och tårar i ögonen medan programledarna mässar att det är "det värsta de har sett" och sedan låter grekerna sälja sitt bohag på Blocket (kolla här!), skaffa sig extrajobb och till sist få en årsförbrukning fetaost, som belöning för sitt hårda arbete.

Jag antar att jag borde skriva något om Ranelid och Mello också. Men det blir nog inte mer än "herrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud!".

Lev väl!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer