.
Sista tisdagen i februari sitter jag lite lagom omruskad i soffan. Vet inte om jag kan bjuda på ett sånt där självsäkert inlägg som jag lovade sist, men det är iallafall ett inlägg.
Hos oss är det nästan sig likt. För att stå ut med februarimörkret har jag lagt på en prickig bordsduk och hängt upp vårgardiner (här till höger) i köket. Om man tittar på Åhlénsreklamen just nu, är vårt hus plötsligt trendigt med sina regnbågsfärgade kökslådor och blommiga väggar. Kul att träffa rätt så där emellanåt. Och den fina plånboken jag fick i julklapp av de Fina bytte jag mot en bordslampa med ekorrfot. Snart har vi så mycket skog- och djurreferenser härinne att vi inte behöver bo på landet längre. Om Fru Fladderhjärta kunde skaffa sig ett fast jobb att stanna kvar på kanske vi också kunde börja fundera på det inte bara i drömmarna utan också i verkligheten.
Men flyttplaner är verkligen det enda trevliga som händer i mina drömmar just nu. Mina nätter som brukar vara svarta hål av djupsömn, har sedan en tid tillbaka varit fyllda av det värsta av det värsta. De Finas kommande bebis var blott en gömd basketboll under tröjan, G har dött och jag blev inplockad till chefen och först totalsågad på de punkter där jag faktiskt tycker att jag duger och sedan sparkad. Kanske inte den magkänsla man vill vakna i och bära runt på en gråmulen onsdag. Amatördrömtydningar undanbedes. Jag är väldigt duktig på att övertolka saker på egen hand, tack.
För en del händer det nästan värsta i verkligheten. Jag tror ni vet vilka ni är. Hoppas att ni också vet att jag inte är mer än ett musklick eller ett telefonsamtal bort. Spela roll att vi varken ses eller hörs så ofta.
Så var det den där prinsessan också. Jag är glad för hela den nya lilla familjens skull, det är jag faktiskt. Men för mig finns det viktigare bebisar som kommer till världen 2012. Trots att jag försökt undvika mediadiarrén såg jag ändå någon skriva att prinsessföräldrarna minsann vill att hon ska växa upp som vilken annan unge som helst. Jag ser fram emot rapporteringen från den kungliga dagiskön och när Estelle börjar förskoleklass och får dela klassrum med 30 andra snoriga 6-åringar. Ett sätt att åstadkomma en "vanlig uppväxt" (vad nu det är?) vore kanske att låta henne slippa vara prinsessa, är min stilla reflektion över detta. Men, nej, det går ju inte. Hon sitter liksom fånge i ett guldfängelse och får varken tycka (rösta), tro (på vilken Gud som helst) eller jobba (med vad hon vill). Hej, monarkin! Det här med FN:s barnkonvention, känns det bekant?
När jag nu ändå är igång och kommenterar världshändelser (?) passar jag på att dela med mig av ett hett tips. Kom ihåg var du läste det först! Jag är nämligen ganska säker på att det pågår en specialinspelning av Lyxfällan just nu där Grekland blivit huvudpersonen, anmält av Angela Merkel. Charlie och Mathias har setts släpa runt på en budgettavla i miljardklassen. Snart får någon stackars ansvarig stå där med hängande huvud och tårar i ögonen medan programledarna mässar att det är "det värsta de har sett" och sedan låter grekerna sälja sitt bohag på Blocket (kolla här!), skaffa sig extrajobb och till sist få en årsförbrukning fetaost, som belöning för sitt hårda arbete.
Jag antar att jag borde skriva något om Ranelid och Mello också. Men det blir nog inte mer än "herrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud!".
Lev väl!
Kommentarer