.
Äntligen. I och med det ordet inser jag att jag skulle behöva ytterligare en snabbknapp på menyraden i mitt ordbehandlingsprogram. Där skulle vara: fet, kursiv, understruken och ironisk. Ironi är annars svår att framhäva i skriven text. Det behövs så många ord. Men nu ska du föreställa dig att jag säger första ordet i dagens blogginlägg så som Gert Fylking sa det när Horace Engdahl presenterade nobelpristagaren i litteratur. Och ordet är min kommentar till dagens största nyhet: kronprinsessans förestående bröllop.
Missförstå mig rätt nu. Jag är mycket glad att två människor som uppenbarligen älskar varandra bestämt sig för att ingå äktenskap och också verkar vara så lyckliga över sitt beslut. MEN att göra det till en förstasides superdupernyhet: nja. Och det här är väl antagligen bara början. Jag ser det framför mig: ett drygt års hysteriskt rapporterande om gästlistor, klänningsval och bröllopslöften, spekulerande om allt ner till minsta skoskav av designerskorna. Stackars Victoria och Daniel. Och stackars oss. Men det kommer sannolikt att pågå så länge att man vänjer sig. Och det har nog det unga (?) tu redan gjort.
På pluskontot får man dock notera att siarna spår stora affärsmöjligheter i bröllopsyran. Klirr i kassan hos moder Svea i slutänden får vi hoppas. Men jag har svårt att föreställa mig de kickade fabriksarbetarna från SAAB stå och kränga "Victoria *hjärta* Daniel"-t-shirtar till japanska turister i centrala Stockholm. Kanske är dock kronprinsessan (måste man skriva det med stor bokstav för att vara korrekt?) och hennes tilltänkte mycket mer slipade än jag trodde: De förutsåg helt enkelt finanskrisen och sparade sitt bröllop som en sista (desperat?) åtgärd för att hjälpa upp situationen. Heder åt dem i sånt fall!
Omorganisationer vänjer man sig också vid. Men jag har inte varit i svängen tillräckligt länge för att bli okänslig för processerna som sätts igång. Det är gungfly på jobbet. Och hur jag än kämpar sviktar engagemanget. Inte för de enskilda eleverna, men för strukturella frågor och utveckling. Då blir jag ilsk på mig själv och sitter därför hemma och blängsurar om kvällarna. Stackars G, E & V får visst vänja sig de också. Jag hoppas dock på att närsomhelst hitta ett annat fokus och då kanske det lättar. Stå ut.
Men nu sjunger The Killers " Are we human" för mig och det ger mig kraft nog att skutta Wii-bräda en stund. Vi hörs!
Äntligen. I och med det ordet inser jag att jag skulle behöva ytterligare en snabbknapp på menyraden i mitt ordbehandlingsprogram. Där skulle vara: fet, kursiv, understruken och ironisk. Ironi är annars svår att framhäva i skriven text. Det behövs så många ord. Men nu ska du föreställa dig att jag säger första ordet i dagens blogginlägg så som Gert Fylking sa det när Horace Engdahl presenterade nobelpristagaren i litteratur. Och ordet är min kommentar till dagens största nyhet: kronprinsessans förestående bröllop.
Missförstå mig rätt nu. Jag är mycket glad att två människor som uppenbarligen älskar varandra bestämt sig för att ingå äktenskap och också verkar vara så lyckliga över sitt beslut. MEN att göra det till en förstasides superdupernyhet: nja. Och det här är väl antagligen bara början. Jag ser det framför mig: ett drygt års hysteriskt rapporterande om gästlistor, klänningsval och bröllopslöften, spekulerande om allt ner till minsta skoskav av designerskorna. Stackars Victoria och Daniel. Och stackars oss. Men det kommer sannolikt att pågå så länge att man vänjer sig. Och det har nog det unga (?) tu redan gjort.
På pluskontot får man dock notera att siarna spår stora affärsmöjligheter i bröllopsyran. Klirr i kassan hos moder Svea i slutänden får vi hoppas. Men jag har svårt att föreställa mig de kickade fabriksarbetarna från SAAB stå och kränga "Victoria *hjärta* Daniel"-t-shirtar till japanska turister i centrala Stockholm. Kanske är dock kronprinsessan (måste man skriva det med stor bokstav för att vara korrekt?) och hennes tilltänkte mycket mer slipade än jag trodde: De förutsåg helt enkelt finanskrisen och sparade sitt bröllop som en sista (desperat?) åtgärd för att hjälpa upp situationen. Heder åt dem i sånt fall!
Omorganisationer vänjer man sig också vid. Men jag har inte varit i svängen tillräckligt länge för att bli okänslig för processerna som sätts igång. Det är gungfly på jobbet. Och hur jag än kämpar sviktar engagemanget. Inte för de enskilda eleverna, men för strukturella frågor och utveckling. Då blir jag ilsk på mig själv och sitter därför hemma och blängsurar om kvällarna. Stackars G, E & V får visst vänja sig de också. Jag hoppas dock på att närsomhelst hitta ett annat fokus och då kanske det lättar. Stå ut.
Men nu sjunger The Killers " Are we human" för mig och det ger mig kraft nog att skutta Wii-bräda en stund. Vi hörs!
Kommentarer
Herr W
P.S. Kanske var det en parallell process (eller en parallellprocess...) som skapades under omorganisationen?? D.S.
http://www.notshakenjuststord.se/
Välkommen!