Fortsätt till huvudinnehåll

Man vänjer sig

.
Äntligen. I och med det ordet inser jag att jag skulle behöva ytterligare en snabbknapp på menyraden i mitt ordbehandlingsprogram. Där skulle vara: fet, kursiv, understruken och ironisk. Ironi är annars svår att framhäva i skriven text. Det behövs så många ord. Men nu ska du föreställa dig att jag säger första ordet i dagens blogginlägg så som Gert Fylking sa det när Horace Engdahl presenterade nobelpristagaren i litteratur. Och ordet är min kommentar till dagens största nyhet: kronprinsessans förestående bröllop.





Missförstå mig rätt nu. Jag är mycket glad att två människor som uppenbarligen älskar varandra bestämt sig för att ingå äktenskap och också verkar vara så lyckliga över sitt beslut. MEN att göra det till en förstasides superdupernyhet: nja. Och det här är väl antagligen bara början. Jag ser det framför mig: ett drygt års hysteriskt rapporterande om gästlistor, klänningsval och bröllopslöften, spekulerande om allt ner till minsta skoskav av designerskorna. Stackars Victoria och Daniel. Och stackars oss. Men det kommer sannolikt att pågå så länge att man vänjer sig. Och det har nog det unga (?) tu redan gjort.

På pluskontot får man dock notera att siarna spår stora affärsmöjligheter i bröllopsyran. Klirr i kassan hos moder Svea i slutänden får vi hoppas. Men jag har svårt att föreställa mig de kickade fabriksarbetarna från SAAB stå och kränga "Victoria *hjärta* Daniel"-t-shirtar till japanska turister i centrala Stockholm. Kanske är dock kronprinsessan (måste man skriva det med stor bokstav för att vara korrekt?) och hennes tilltänkte mycket mer slipade än jag trodde: De förutsåg helt enkelt finanskrisen och sparade sitt bröllop som en sista (desperat?) åtgärd för att hjälpa upp situationen. Heder åt dem i sånt fall!


Omorganisationer vänjer man sig också vid. Men jag har inte varit i svängen tillräckligt länge för att bli okänslig för processerna som sätts igång. Det är gungfly på jobbet. Och hur jag än kämpar sviktar engagemanget. Inte för de enskilda eleverna, men för strukturella frågor och utveckling. Då blir jag ilsk på mig själv och sitter därför hemma och blängsurar om kvällarna. Stackars G, E & V får visst vänja sig de också. Jag hoppas dock på att närsomhelst hitta ett annat fokus och då kanske det lättar. Stå ut.

Men nu sjunger The Killers " Are we human" för mig och det ger mig kraft nog att skutta Wii-bräda en stund. Vi hörs!

Kommentarer

Anonym sa…
Skulle också behöva en ironisk-knapp, för jag hörde nämligen att ringen kan var värd en miljooooon kronor!

Herr W

P.S. Kanske var det en parallell process (eller en parallellprocess...) som skapades under omorganisationen?? D.S.
25 februari 2009 kl. 20:02
Anonym sa…
Har slutat blogga och börjat trolla!
http://www.notshakenjuststord.se/
Välkommen!
5 mars 2009 kl. 21:53
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer