.
Idag är jag pretentiös. Skulle aldrig våga döpa dagens bloggsnutt till ett Winnerbäck-citat annars. En önskedröm är det också. Att stå över februari. Att slippa pendlandet mellan snöglopp och lervälling, influensa och "än så är det långt till vår". För februari har inte medfört några trevligheter till mig hittills. Tre och en halv dag denna vecka har jag varit den mest framstående deltagaren i kampen om titeln "Världens tråkigaste mamma". Under dubbla täcken eller filtar har jag legat i en soffa eller säng och ömsom svettats ömsom frusit som en hund. Totalt igenproppad i näsa, öron och hals. Det var längesedan ett virus lyckats kuva mig så länge. När jag gick hem från jobbet i tisdags hade jag redan tänkt ut hur jag skulle ta igen det jag missat på torsdagen, men när torsdagen kom var jag bara ett stort paket av ynklighet. Mina tappra smågossar har härdigt stått ut med sin tråkiga mamma, visserligen mutade med stora mängder film och Disney Channel, men nöden har ingen djungel, som man säger. Nu skådar jag dock ljuset. Det låter fortfarande som att jag har huvudet i en plåthink när jag pratar, men febern är borta och jag kan både stå, gå och blogga. Jag kommer att överleva.
Livsgnistan glimrade förstås till igår, när herr Winnerbäck plötsligt visade upp sig i svensk tv under norsk programledning. Gäst i Skavlan var han. Tveksam och uppenbart obekväm, men där. En stillsam version av Ingen soldat bjöd han på och var så mycket Winnerbäck som det bara går att bli. Tack.
Återstoden av helgen kommer troligen att ägnas åt Melodifestivalen samt sanering av huset då firma Städ AB ju haft stängt p g a sjukdom. Firma Stök AB har dock haft full produktivitet och det betyder övertid för firma Städ. Men jag skulle hellre sitta här och blogga. Eller möjligen lyssna på någon ljudbok av John Ajvide Lindqvist. Jag blev tämligen förtjust i Låt den rätte komma in och har därför just startat upp Hanteringen av odöda. Ett utmärkt sätt att fly den snoriga verkligheten för en stund.
Idag är jag pretentiös. Skulle aldrig våga döpa dagens bloggsnutt till ett Winnerbäck-citat annars. En önskedröm är det också. Att stå över februari. Att slippa pendlandet mellan snöglopp och lervälling, influensa och "än så är det långt till vår". För februari har inte medfört några trevligheter till mig hittills. Tre och en halv dag denna vecka har jag varit den mest framstående deltagaren i kampen om titeln "Världens tråkigaste mamma". Under dubbla täcken eller filtar har jag legat i en soffa eller säng och ömsom svettats ömsom frusit som en hund. Totalt igenproppad i näsa, öron och hals. Det var längesedan ett virus lyckats kuva mig så länge. När jag gick hem från jobbet i tisdags hade jag redan tänkt ut hur jag skulle ta igen det jag missat på torsdagen, men när torsdagen kom var jag bara ett stort paket av ynklighet. Mina tappra smågossar har härdigt stått ut med sin tråkiga mamma, visserligen mutade med stora mängder film och Disney Channel, men nöden har ingen djungel, som man säger. Nu skådar jag dock ljuset. Det låter fortfarande som att jag har huvudet i en plåthink när jag pratar, men febern är borta och jag kan både stå, gå och blogga. Jag kommer att överleva.
Livsgnistan glimrade förstås till igår, när herr Winnerbäck plötsligt visade upp sig i svensk tv under norsk programledning. Gäst i Skavlan var han. Tveksam och uppenbart obekväm, men där. En stillsam version av Ingen soldat bjöd han på och var så mycket Winnerbäck som det bara går att bli. Tack.
Återstoden av helgen kommer troligen att ägnas åt Melodifestivalen samt sanering av huset då firma Städ AB ju haft stängt p g a sjukdom. Firma Stök AB har dock haft full produktivitet och det betyder övertid för firma Städ. Men jag skulle hellre sitta här och blogga. Eller möjligen lyssna på någon ljudbok av John Ajvide Lindqvist. Jag blev tämligen förtjust i Låt den rätte komma in och har därför just startat upp Hanteringen av odöda. Ett utmärkt sätt att fly den snoriga verkligheten för en stund.
Men först ska jag ha ett kärt (?) återseende med dammsugaren.
Se upp för influensan och lev väl!
Kommentarer