.
Trogna bloggläsare vet vilket ambivalent förhållande jag har till att vara vanlig. I många fall är det min högsta önskan att smälta in och ibland blir jag vansinnig för att ingen uppmärksammar mig som den unika person jag är. Det är inte lätt att vara mittemellan.
Som svensk har jag sedan länge levt i mellanmjölkens land (tack, Jonas Gardell) där betyget "lagom" är det finaste man kan få. Vi ska vara lagom rika, lagom snygga och ha lagom mycket åsikter om lagom många saker. Puh. I snart 30 år har jag övat mig på detta och när jag nu nästan behärskar konsten börjar jag plötsligt undra varför och om. Vill jag vara lagom? Är jag det?
Med jantelagen vrålande i öronen tvingas jag inse att jag nog vill vara mer än lagom. Jag vill göra något mer, påverka något större, göra en skillnad och märka att någon ser den. Men drivkraften är instängd i en sparkdräkt av feghet som gör att jag bara kan åla mig framåt. Om det inte vore för all ängslighet kanske jag skulle kunna uträtta något. För när jag väl får en chans någonstans, står jag med hjärtat i halsgropen strax innan jag backar. Sticker man ut hakan, kan man få en smäll på käften och jag har en ömtålig käke. Jag vill, men vågar inte och resultatet blir en tvekan som kanske ser ut som illa dold självgodhet. Till sist slappnar jag av och konstaterar att jag räddat mig själv från ett potentiellt misslyckande. Och min kapacitet för att hantera sådana är ungefär lika stor som George Scotts känsla för takt (Ja, jag har tittat på Let´s dance, MEN jag är inte stolt över det!)!
Och vaddå, säger du. Ett misslyckande är väl ingen fara. Jo, det är det. För så länge jag inte testar kan jag leva i villfarelsen (?) att jag är mer än lagom mittemellan, att jag skulle kunna förändra något bara jag vågade. Klantar jag till det får jag ju ett kvitto på min lagomhet. Bättre tiga och tas för idiot än tala och undanröja alla tvivel, liksom. Så jag fortsätter nog att fega tills min längtan efter stordåd har lagt sig. För det kanske är då jag kan göra dem.
Trogna bloggläsare vet vilket ambivalent förhållande jag har till att vara vanlig. I många fall är det min högsta önskan att smälta in och ibland blir jag vansinnig för att ingen uppmärksammar mig som den unika person jag är. Det är inte lätt att vara mittemellan.
Som svensk har jag sedan länge levt i mellanmjölkens land (tack, Jonas Gardell) där betyget "lagom" är det finaste man kan få. Vi ska vara lagom rika, lagom snygga och ha lagom mycket åsikter om lagom många saker. Puh. I snart 30 år har jag övat mig på detta och när jag nu nästan behärskar konsten börjar jag plötsligt undra varför och om. Vill jag vara lagom? Är jag det?
Med jantelagen vrålande i öronen tvingas jag inse att jag nog vill vara mer än lagom. Jag vill göra något mer, påverka något större, göra en skillnad och märka att någon ser den. Men drivkraften är instängd i en sparkdräkt av feghet som gör att jag bara kan åla mig framåt. Om det inte vore för all ängslighet kanske jag skulle kunna uträtta något. För när jag väl får en chans någonstans, står jag med hjärtat i halsgropen strax innan jag backar. Sticker man ut hakan, kan man få en smäll på käften och jag har en ömtålig käke. Jag vill, men vågar inte och resultatet blir en tvekan som kanske ser ut som illa dold självgodhet. Till sist slappnar jag av och konstaterar att jag räddat mig själv från ett potentiellt misslyckande. Och min kapacitet för att hantera sådana är ungefär lika stor som George Scotts känsla för takt (Ja, jag har tittat på Let´s dance, MEN jag är inte stolt över det!)!
Och vaddå, säger du. Ett misslyckande är väl ingen fara. Jo, det är det. För så länge jag inte testar kan jag leva i villfarelsen (?) att jag är mer än lagom mittemellan, att jag skulle kunna förändra något bara jag vågade. Klantar jag till det får jag ju ett kvitto på min lagomhet. Bättre tiga och tas för idiot än tala och undanröja alla tvivel, liksom. Så jag fortsätter nog att fega tills min längtan efter stordåd har lagt sig. För det kanske är då jag kan göra dem.
Kommentarer