.
Jag hänger inte med. Jag har just förlikat mig med tanken på att växhuseffekten för alltid skulle servera oss milda, gröna vintrar och att snö, eller ens minusgrader, på sportlovet skulle vara sånt jag endast skulle kunna måla upp idylliska minnesbilder av för mina barnbarn. Och nu har det varit kallt och vitt i flera veckor och världen är djupfryst så långt jag ser. Känns fel. Och förvirrande. Vårt hus står emot kyla ganska bra, så länge det inte blåser, men nu är det kallt även på insidan. Så just den här helgen håller jag mig varm med garderobsrensning. Och med en allmän rastlöshet.
Det är lite svårt att hitta glädjeämnen i tillvaron i dagsläget. Iallafall om man tittar ut i stora världen. Det är kris, kris, kris. Arbetslöshet, varsel, konkurs och ras och allt elände du kan komma på. Om jag bortser från medierna påverkar dock inte krisen mig mer än att det står sorgliga, röda siffror på mina fondkonton när jag loggar in på internetbanken. Men det behöver jag ju inte göra. SAAB:s eventuella sorti kommer inte sätta några spår i min själ heller. Jag är uppvuxen i en familj där SAAB var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt och där Volvo härskade. I dagsläget finns det nästan inget jag bryr mig mindre om än bilmärken. Bilar ska fungera och det till en så låg (ekonomisk och miljömässig) kostnad som möjligt. Punkt. Det som kan störa mig är dock bilindustrins suktande efter statlig hjälp. Hej, hallå! Den som ger sig in i leken får leken tåla, heter det väl? Magnaterna som annars hyllar den fria marknaden verkar inte riktigt vilja ta konsekvenserna av den och söker nu bistånd med alla sina "stackars, kanske snart arbetslösa anställda" som främsta argument. Ja, de är stackars. Ingen vill vara arbetslös i alliansens Sverige. Jag lider med alla de som drabbas och hoppas att de hittar en väg in igen. Det är bistert här ute i verkligheten.
Sportlov är det också. Det betyder tomhet och tystnad på skolan. Men också en chans att umgås lite mer närgånget med kollegor. Det var längesedan jag hade så mycket vuxenkonversation som jag haft denna vecka. Jag behövde nog lite övning. Vi har också hunnit förbereda en och annan aktivitet som ska gå av stapeln under resten av terminen samt fått en välbehövlig andningspaus.
Ikväll hoppas jag att jag med hjälp av Melodifestivalen och en skål smågodis kan tina upp lite i tv-soffan. Blir det kris får jag väl värma vetekudden också.
Jag hänger inte med. Jag har just förlikat mig med tanken på att växhuseffekten för alltid skulle servera oss milda, gröna vintrar och att snö, eller ens minusgrader, på sportlovet skulle vara sånt jag endast skulle kunna måla upp idylliska minnesbilder av för mina barnbarn. Och nu har det varit kallt och vitt i flera veckor och världen är djupfryst så långt jag ser. Känns fel. Och förvirrande. Vårt hus står emot kyla ganska bra, så länge det inte blåser, men nu är det kallt även på insidan. Så just den här helgen håller jag mig varm med garderobsrensning. Och med en allmän rastlöshet.
Det är lite svårt att hitta glädjeämnen i tillvaron i dagsläget. Iallafall om man tittar ut i stora världen. Det är kris, kris, kris. Arbetslöshet, varsel, konkurs och ras och allt elände du kan komma på. Om jag bortser från medierna påverkar dock inte krisen mig mer än att det står sorgliga, röda siffror på mina fondkonton när jag loggar in på internetbanken. Men det behöver jag ju inte göra. SAAB:s eventuella sorti kommer inte sätta några spår i min själ heller. Jag är uppvuxen i en familj där SAAB var en förkortning av Sälj Aset Annars Byt och där Volvo härskade. I dagsläget finns det nästan inget jag bryr mig mindre om än bilmärken. Bilar ska fungera och det till en så låg (ekonomisk och miljömässig) kostnad som möjligt. Punkt. Det som kan störa mig är dock bilindustrins suktande efter statlig hjälp. Hej, hallå! Den som ger sig in i leken får leken tåla, heter det väl? Magnaterna som annars hyllar den fria marknaden verkar inte riktigt vilja ta konsekvenserna av den och söker nu bistånd med alla sina "stackars, kanske snart arbetslösa anställda" som främsta argument. Ja, de är stackars. Ingen vill vara arbetslös i alliansens Sverige. Jag lider med alla de som drabbas och hoppas att de hittar en väg in igen. Det är bistert här ute i verkligheten.
Sportlov är det också. Det betyder tomhet och tystnad på skolan. Men också en chans att umgås lite mer närgånget med kollegor. Det var längesedan jag hade så mycket vuxenkonversation som jag haft denna vecka. Jag behövde nog lite övning. Vi har också hunnit förbereda en och annan aktivitet som ska gå av stapeln under resten av terminen samt fått en välbehövlig andningspaus.
Ikväll hoppas jag att jag med hjälp av Melodifestivalen och en skål smågodis kan tina upp lite i tv-soffan. Blir det kris får jag väl värma vetekudden också.
Bye!
Kommentarer