Fortsätt till huvudinnehåll

Motsträvigt

.
Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck.

Det finns dock några ljuspunkter:


  • Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president.
  • Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat.
  • Jag har lärt mig saker idag.
  • För varje minut som går kommer vi närmare julen. Enligt en (annan) arbetskamrat måste jag har terapeutiska samtal med vår blivande gran eftersom den i huvudsak kommer att prydas av orange pynt. Det blir en spännande och ny upplevelse.

Eftersom dessa ljuspunkter (som vanligt) var ganska egocentriska skickar jag ikväll med en dikt också. En klassiker. I mörkret. God natt!

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär



Erik Blomberg




Kommentarer

Lisa sa…
Jag vill också ge en eloge till oss studenter för att vi sitter och fryser ihjäl i våra lägenheter för att spara på miljöns resurser(läs: elräkningen/csn-bidraget)!
8 november 2008 kl. 15:12
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer