Fortsätt till huvudinnehåll

Motsträvigt

.
Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck.

Det finns dock några ljuspunkter:


  • Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president.
  • Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat.
  • Jag har lärt mig saker idag.
  • För varje minut som går kommer vi närmare julen. Enligt en (annan) arbetskamrat måste jag har terapeutiska samtal med vår blivande gran eftersom den i huvudsak kommer att prydas av orange pynt. Det blir en spännande och ny upplevelse.

Eftersom dessa ljuspunkter (som vanligt) var ganska egocentriska skickar jag ikväll med en dikt också. En klassiker. I mörkret. God natt!

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär



Erik Blomberg




Kommentarer

Anonym sa…
Jag vill också ge en eloge till oss studenter för att vi sitter och fryser ihjäl i våra lägenheter för att spara på miljöns resurser(läs: elräkningen/csn-bidraget)!

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...