Fortsätt till huvudinnehåll

Söndag i sängen

.
M är virusbelupen. Det är inte något aggressivt virus utan sån där smygvariant som bara orsakar en allmän orkeslöshet och ont i halsen. I fredags vaknade jag emellertid med spränghuvudvärk, varför jag med varm hand överlät småpiltarna till syster yster.



Igår kunde jag dock inte missa E:s första ishockeyupplevelse, trots småfeber. LHC mötte Frölunda och vi var där. Den första kvarten sa han inte ett knyst. Stirrade sammanbitet på ismaskiner, gigantiska bildskärmar och skrikande supportrar. När han till slut frågade efter sitt hockeypucksgodis (ska det vara, så ska det vara) förstod jag att den värsta chocken lagt sig. Under sista perioden vaknade både LHC och E till liv och han tjoade glatt, när han inte sörplade i sig läsk. Tyvärr åkte Klubben på stryk, men det spelade nog ingen roll i sammanhanget för E. Sittande på morbrors axlar och härmande sin moster gallhojtade han "Alla luktar fisk i Göteborg" hela vägen till bilen. Mina syskon kan mycket väl vara de sämsta förebilder som finns. Men jag har lovat dem att hämnas och lära deras framtida barn allt otyg jag kan.

Som straff för gårdagens utsvävningar har jag spenderat större delen av söndagen i vertikalläge. Löven på gräsmattan har hånfullt virvlat runt och annonserat att de minsann inte tänker blåsa upp och lägga sig i skogen av sig själva inte! Jag hatar löv. Den där hyreslägenheten som ibland passerar i mina tankar, frestar allt mer. Men så tänker jag på hur fruktansvärt mycket prylar vi har och bestämmer mig genast för att det kanske blir snö snart så att jag slipper se löveländet.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. En tom sådan. Inte på arbete, men på ungdomar. Det är höstlov och alla mina gulle-kids gör förhoppningsvis roligare saker än att gå i skolan. Jag brukar tycka att det är skönt i två eller tre dagar. Sen blir jag uttråkad och längtar nästan efter att få tjata av kepsar i matsalen och diskutera huruvida det verkligen är kränkande att kalla någon för "bögjävel". Därför har jag hemma-läs-dag på tisdag och ledig-dag på fredag. Och förhoppningsvis får vi allting gjort som vi tänkt.

Jag avslutar med att reflektera över att bloggen sakta men säkert trillat över till att bli helt och totalt en navelskådning. Jag ber om ursäkt. I intensiva arbetsperioder räcker inte mitt engagemang till för att uppröras över finanskriser, mord och korkade politiker. Det får vara hur mycket presidentval det vill, jag orkar inte. Som tur är lever vi i ett fritt land och den som tröttnar på fördjupningar i min vardag kan ju bara sluta läsa.

Dagens boktips för er som vill få ömsom dåligt samvete, omsöm en självförtroendeinjektion, blir: Det infantila samhället av Carl Hamilton. Så mycket rätt att det är lite läskigt.

Dagens länktips, för dig som skrattar käken ur led när någon klantar sig språkligt, blir: http://www.avigsidan.com/(Dagens tävling blir att hitta vilket bidrag M gjort till sidan.)

Auf wiederschreiben!

Kommentarer

Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...