Fortsätt till huvudinnehåll

Söndag i sängen

.
M är virusbelupen. Det är inte något aggressivt virus utan sån där smygvariant som bara orsakar en allmän orkeslöshet och ont i halsen. I fredags vaknade jag emellertid med spränghuvudvärk, varför jag med varm hand överlät småpiltarna till syster yster.



Igår kunde jag dock inte missa E:s första ishockeyupplevelse, trots småfeber. LHC mötte Frölunda och vi var där. Den första kvarten sa han inte ett knyst. Stirrade sammanbitet på ismaskiner, gigantiska bildskärmar och skrikande supportrar. När han till slut frågade efter sitt hockeypucksgodis (ska det vara, så ska det vara) förstod jag att den värsta chocken lagt sig. Under sista perioden vaknade både LHC och E till liv och han tjoade glatt, när han inte sörplade i sig läsk. Tyvärr åkte Klubben på stryk, men det spelade nog ingen roll i sammanhanget för E. Sittande på morbrors axlar och härmande sin moster gallhojtade han "Alla luktar fisk i Göteborg" hela vägen till bilen. Mina syskon kan mycket väl vara de sämsta förebilder som finns. Men jag har lovat dem att hämnas och lära deras framtida barn allt otyg jag kan.

Som straff för gårdagens utsvävningar har jag spenderat större delen av söndagen i vertikalläge. Löven på gräsmattan har hånfullt virvlat runt och annonserat att de minsann inte tänker blåsa upp och lägga sig i skogen av sig själva inte! Jag hatar löv. Den där hyreslägenheten som ibland passerar i mina tankar, frestar allt mer. Men så tänker jag på hur fruktansvärt mycket prylar vi har och bestämmer mig genast för att det kanske blir snö snart så att jag slipper se löveländet.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. En tom sådan. Inte på arbete, men på ungdomar. Det är höstlov och alla mina gulle-kids gör förhoppningsvis roligare saker än att gå i skolan. Jag brukar tycka att det är skönt i två eller tre dagar. Sen blir jag uttråkad och längtar nästan efter att få tjata av kepsar i matsalen och diskutera huruvida det verkligen är kränkande att kalla någon för "bögjävel". Därför har jag hemma-läs-dag på tisdag och ledig-dag på fredag. Och förhoppningsvis får vi allting gjort som vi tänkt.

Jag avslutar med att reflektera över att bloggen sakta men säkert trillat över till att bli helt och totalt en navelskådning. Jag ber om ursäkt. I intensiva arbetsperioder räcker inte mitt engagemang till för att uppröras över finanskriser, mord och korkade politiker. Det får vara hur mycket presidentval det vill, jag orkar inte. Som tur är lever vi i ett fritt land och den som tröttnar på fördjupningar i min vardag kan ju bara sluta läsa.

Dagens boktips för er som vill få ömsom dåligt samvete, omsöm en självförtroendeinjektion, blir: Det infantila samhället av Carl Hamilton. Så mycket rätt att det är lite läskigt.

Dagens länktips, för dig som skrattar käken ur led när någon klantar sig språkligt, blir: http://www.avigsidan.com/(Dagens tävling blir att hitta vilket bidrag M gjort till sidan.)

Auf wiederschreiben!

Kommentarer

Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Om epilering

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va...

Älskade tvättstuga!

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s...