Fortsätt till huvudinnehåll

Jag - för första gången

.
Hej...

Eller hur börjar man? Jag har aldrig i hela mitt liv bloggat förut. Vet inte riktigt varför jag vill det nu heller. Men det vill jag. Och jag börjar med att skriva om idag.

Jag hittade en gammal vän idag. Visar sig att hon bor i samma stad som jag nu. Vi har inte setts eller hörts på sju år eller så. Märkligt att hon dök upp i mitt huvud för några dagar sedan efter att jag inte ägnat henne en tanke på minst fem år. Och så slog jag upp tidningen idag och där sitter hon: intill en till synes lycklig make och med en nyföding i armarna. Ibland blir världen konstigt liten och sammanhängande.

Förresten är det nog därför den här bloggen kom till. De har nämligen en (hon, maken, nyfödingen och katterna) och när jag läste den blev jag inspirerad. Fast nu vet jag inte. Nåja. Tack P iallafall för att du inspirerade mig till det här.


Och nu är jag trött. Trött för att jag har tagit hand om två barn en hel, varm dag. Trött för att jag slutat på ett jobb jag älskar. Trött för att livet känns lite ensidigt just nu. Och trött för att jag ligger i startgroparna och inte kommer iväg. Som när man sitter vid tv:n och ett program man inte vill se börjar, men man sitter ändå kvar. Varför gör man det? Men snart, snart kommer jag nog upp ur soffan.


Det är de här två jag tagit hand om idag. V & E. De finaste som finns. De framkallar enbart extremer av alla känslor som finns. Extrem kärlek och extrem irritation. Extrem stolthet och extrem trötthet. Så har vi det.



Det finns en till som är finast. G. Honom är jag gift med och han ser ut precis som Johan Glans. Han är nästan lika rolig också. Ibland tycker vi olika, men inte om väsentliga saker. Något vi är väldigt oense om är huruvida godis tillhör livets nödtorft eller ej. Men man kan leva ihop ändå. Och man kan leva bra. Det gör vi. Fast ibland går debattens vågor höga vid middagsbordet. Just nu är vi oense om hur snabbt vi måste skaffa ett vitrinskåp till köket. Jag anser att det borde stått där redan igår. G har en femårsplan.




Sen bor det en S i vårt hus också. Han ser ut så här.


Nu har jag presenterat nog för idag. Jag känner att detta kan bli kul. Även om ingen läser.

Gonatt!

Kommentarer

JAG läser!
Vad fina ni var när ni gifte er och vad söta era pojkar är. Roligt att du hittade mig, det är jag glad för. Nu får vi besök, måste skynda. Vi hörs alldeles säkert. Kram kram
Anders sa…
5årsplan? är karln stalinist? lite efter sin tid... :)

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Med solen i ögonen

. Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft. Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag. Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gö...