M & pojkarna

Jag tror att jag lägger mycket, mycket mera tid på att tänka på vad människor ska tänka om mig än vad de lägger tid på att tänka om mig. Ändå skrämmer deras bedömningar. Så går jag runt och ängslas för allt möjligt och lyckas vara båda självkänslolös och självcentrerad samtidigt. Det är inte särskilt konstruktivt även om det i någon mån driver mig att ta hand om mig/barnen/hunden/huset/maken/släktingarna/vännerna/jobbet. För vad skulle jag annars vara för slags mamma/matte/husägare/hustru/syster/dotter/väninna/arbetskamrat? Och ser jag mig omkring är jag minsann inte ensam om att möta världen med ängslan. Just nu sitter till exempel långa rader av nervösa socialdemokrater och bara hoppas att någon annan ska våga sluta säga nej och gå med på att bli utputtad bland vargjournalisterna. Juholt var nog inte ängslig från början, men det är nog justerat nu. Välkommen till klubben. 2012 börjar ängsligt för mig. I de bästa stunderna tänker jag att uppdragen jag får och har är förtroenden, i de...

. Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera. Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj...

. Så var det juldagskväll 2011. Stormen Dagmar sliter och rycker i huset och jag sitter vid tv:n och tittar på en krokryggig tant och hennes kor . Det nyper i hjärtat av det. Av glädje att människor fortfarande vågar och kan leva precis som de tycker är bäst för dem. Och av sorg för vad somliga tycker är bäst för dem. Vi är mitt uppe i den goda julen, men jag känner mig ganska färdigfirad redan ikväll. Igår sprang julafton förbi med skinkaköttbullargrötkalleankatomtepaketchoklad i ett enda virrvarr. För sjätte året samlade jag (nästan) alla mina älsklingsmänniskor samt två rosettprydda hundar omkring mig och gjorde allt det där som man ska. Inte en enda sekund gladdes vi åt Jesu födelse. Istället åt vi obscena mängder kött, socker och fett, läste dåliga rim och förfasades över mängden julklappar. Tomten kom och gick och lurade nog barnen även detta år. Och den allra finaste klappen var varken påkostad eller inslagen: en fastertitel till mig och min syster lagom till midsommar. Tack, m...

. Inte förrän igår blev den där hundburen såld. Men det är knappast därför bloggen har stått tom så länge. Kanske har jag under de senaste veckorna fått utlopp för mitt ordkreerande på ett annat ställe. Alfapet i mobiltelefonen är grejen här just nu. Att få bli upprörd över "redutt" och "sch" som godkända ord är en skön kontrast till alla barnbekymmer jag läser och hör på jobbet. Wordfeud kommer inte att göra samhället bättre, men det underhåller. Nu har jag dessutom dragit med mig maken i fördärvet, men än sen då! Några brokiga veckor har passerat sedan jag satt vid det här tangentbordet senast. Jag har bland annat fått utstå ett enormt stresstest på jobbet: en kollega blev sjuk och lämnade över sin 1,5 timme långa föreläsning utifrån ett för mig tämligen obekant material, till undertecknad. Jag tog på darriga ben över scenen efter en av Sveriges främsta experter på området. Hans föredrag blev dock ett töcken för mig. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG, varit så n...

. Ingen kan sjunga mig lika varm och mjuk som Lasse kan. Ikväll fick han ett välförtjänt tack för sin musik av SVT. Det är något med hans truliga, motsträviga person och den där blicken som gömmer sig. Kanske har han en särskild plats hos mig för att han påminner om några av de tonåringar som jag mött, inte vet jag. Men han och hans musik kan trösta mig ur nästan vilket elände som helst. Tack, Lasse, från mig också! Efter en arbetsintensiv inledning på veckan har jag av slutat med en fyra dagar lång, välbehövlig ledighet. Tack för det! Om det nu kan räknas som ledigt att dela hus med två livsglada, men trätsugna pojkar. Min äldste verkar ha hamnat i någon slags rekordtidig pubertet vid sju års ålder med en attityd som puttar mig lite för nära och ibland rakt över tålamodsgränsen. Den yngre förgyller sina föräldrars tillvaro genom att demonstrera en utsökt, selektiv dövhet, som effektivt sorterar bort varje replik vars innehåll skulle kunna innebära någon slags ansträngning från hans s...

. Jag möter september i år, fattigare på husdjur, men rikare på erfarenheter. På mindre än en vecka krympte familjens fyrbenta skara från fyra till en. Herr M Pudel stal en lekstund med systrarna Kanin och det tålde de sorgligen inte. Nu vilar de under ett träd i skogen, istället för att skutta på vår gräsmatta. Så nu får Molle stå för pälsen i vår familj. Iallafall för ett tag. Just nu är jag lite för medveten om hur det känns att bli av med ett husdjur för att känna mig frestad att skaffa ett. Till hösten hör också skolstart och följaktligen har min äldste son börjat Ettan. Skolpojke på riktigt alltså. När jag hämtade honom efter första dagen så han mig djupt i ögonen och sa allvarligt och högtidligt: mamma, jag har LÄXA. Jag tänker passa på att njuta medan han fortfarande tycker att LÄXAN är veckans höjdpunkt. Jag är nämligen ganska övertygad om att det är en uppfattning som kommer att ändras. Men än så länge glittrar det i ögonen när det ska övas på bokstäver och räknas. Och bredvi...

. På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det. Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel. S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på ar...