M & pojkarna

. Den 24 juni 2011 var en stor dag för mig, en ännu större för min bror och hans fina dam. Igår blev de man och hustru i en vit kyrka i ett sommargrönt Östergötland. Bland blåklint, prästkragar och tårögda släktingar sa det ja till varandra på självaste midsommarafton, samma dag som de, tidigare år, både träffades och förlovade sig på. När min syster stod vid deras sida vid altaret och sjöng var jag förmodligen norra Europas stoltaste storasyster. Mina syskon och min nyblivna svägerska är inte bara vackra, de är begåvade också. Utanför kyrkan väntade en regnpärlad Mercedes med en mäkta stolt far (brudgummens) och det fanns så mycket kärlek i luften att det (nästan) inte gjorde någonting att det blåste snålt i alla blommiga kjolar och uppsatta hår. Sedan åt vi middag i många timmar vid en glänsande sjö och hyllningarna ville aldrig sluta. Och festens huvudpersoner förtjänade varje minut. Jag är övertygad om att brudens far gjorde ett riktigt antagande när han avslutade sitt tal med ...

. Tiden går fort när man har roligt. Bloggen står still när jag har mycket att göra. Senast jag skrev var det maj, mors dag och skir grönska i skogen. Sedan dess har det hunnit vara torka som gjort vår gräsmatta till savann och nu några dagars regntid som gjort den till djungel. Jag har inte bestämt mig för om jag vill att det ska sluta regna imorgon: i sånt fall måste gräsklipparen fram ju. Pust. Sedan sist har jag hunnit bli ett år äldre också. Efter firandet åt jag chokladtårta varje dag i en vecka, eftersom kalasdeltagarna blev något färre än förväntat. Det var trist, men chokladtårta är ju gott. Väldigt gott. De senaste veckorna har jag ägnat åt att försöka begripa mig på ännu ett nytt jobb. Jag undrar om jag möjligen kan ha någon användning av mina många erfarenheter av att vara ny på jobbet? Tror sorgeligen inte att det är någon tillgång: arbetsgivare brukar inte gillar hoppjerkor. Det var iallafall längesedan jag var så stolt över att vara en del av någonting som jag är nu. Jag...

. Det finns en blondlockig, fräknig människa här i världen, som jag är skyldig mitt liv. Utan henne hade jag liksom inte blivit av. Vilken tur för mig att hon trasslade sig igenom livet fram till dess jag blev till! Hon är en sällsynt positiv människa, som nästan alltid ler med gröna ögon och smilgropar. Hon hanterar vilket socialt sammanhang som helst och är mycket hängiven sitt jobb. Och hon är en rolig mormor som skämmer bort alldeles lagom. Hon har suttit på min sängkant och skrattat, tröstat och snyftat. Jag är glad att det var just hon som gjorde det, för annars hade jag blivit någon annan. Hon berättade för mig att det som gör ont går över. Jag trodde henne inte då. Jag vet bättre nu. Och det är hennes förtjänst. Nästan allt jag är glad att jag är har jag fått av henne. Fina mamma, idag är det Mors dag och den enda felet med dig är att du bor för långt borta för att få en bukett liljekonvaljer från den där särskilda kullen hemmavid! Du får några virtuella istället. Hoppas du vet...

. Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då...

. Gräsmattor fulla av bellisar och pollentäckta bilar ger mig vårkänslor. Vårkänslor får mig att regrediera. Kolla bara: - Jag har spelat Bubble Bobble med mina barn. Och haft roligt. - Jag föredrar plötsligt färgämnesrikt plockgodis framför högoktanig finchoklad. - Jag ser fram emot ESC (= Eurovision song contest). På riktigt. - Jag tycker plötsligt att blått nagellack ser helfestligt ut. - Jag tittar på Twilight och får tårar i ögonen. Det är på sätt och vis en skön motvikt mot alla tantpoäng jag har i övrigt, men håller vårvärmen i sig kommer jag väl att digga Teletubbies och smörgåsrån framme i juni. Det kan bli en intressant födelsedagsönskelista i år i sånt fall. För att lindra ensamheten här på vardagarna är P1 min bästa vän. Jag lyssnar i sådan usträckning att jag blir irriterad för att programtablån bara består av repriser på helgerna. Detta innebär nämligen att jag måste byta kanal för att slippa höra alla program igen. Nåja, denna vecka hörde jag ett program som handlade o...

. Dagens morgonpromenad med jyckarna var en smått surrealistisk upplevelse. Utslagna tulpaner, blommande gullvivor och nylövade björkar kantade vägen medan stora snöflingor svävade ner över dem. Jag huttrade i min vårjacka och hundarna fnös åt snön. Så nog kom det alltid, Det Stora Väderbakslaget. Nu sitter vi mitt i det och undrar hur vi kunde vara så dumma att vi packade undan vantar och mössor och istället tog fram grill och trädgårdsmöbler bara för att solen sken några dagar. Man ska aldrig lita på våren. Kanske är väderomslaget något slags straff för att familjen T negligerade valborgsfirandet i år. Vi anade en brasa och några fyrverkerier på håll, men stannade inne, åt ost och drack vin och språkade med familjen S. Slutsatser från denna helg: 1. Ost är väldigt gott, i många olika former. 2. Tvååriga damer är farligt söta. När jag lyssnat på lilla E:s "mötta, mötta" ( = mössa) och milda orderutdelningar: "Komma! Leka!" i ett dygn var jag nästan beredd att omför...

. Och så kom den då. Våren. Påsken här på slätten var så varm att gullvivor kikade upp ur gräsmattan. Vi spenderade hela den långa, varma helgen hemma. På påskdagen samlade vi ihop lite släktingar i solen och G la allt han hittade i köket på det nyskrubbade grillgallret. Sedan satt vi där och åt i väntan på att påskharen (jag) skulle komma och placera färgglada ägg med onyttigt innehåll, bland buskar och träd. Det är tydligen så vi firar Jesu uppståndelse här. Barnen (inkl mina syskon) åt socker tills det sprutade ur öronen på dem och jag blev fräknig. Det var en rolig dag. Nu sitter väl mest hela Sverige och hukar inför Det Stora Väderbakslaget, för det måste väl komma ett sånt? Eller kommer alla lena brittsommardagar att dras av för att kompensera för sommaren i april? Det vore ju på sätt och vis synd. Inte för mig dock. Jag har nämligen krånglat mig ur mitt sommarjobb, pausat pluggandet och beslutat mig för att arbeta i en av Sveriges viktigaste organisationer under hösten. Ja, jag ...