M & pojkarna

. Och så kom den då. Våren. Påsken här på slätten var så varm att gullvivor kikade upp ur gräsmattan. Vi spenderade hela den långa, varma helgen hemma. På påskdagen samlade vi ihop lite släktingar i solen och G la allt han hittade i köket på det nyskrubbade grillgallret. Sedan satt vi där och åt i väntan på att påskharen (jag) skulle komma och placera färgglada ägg med onyttigt innehåll, bland buskar och träd. Det är tydligen så vi firar Jesu uppståndelse här. Barnen (inkl mina syskon) åt socker tills det sprutade ur öronen på dem och jag blev fräknig. Det var en rolig dag. Nu sitter väl mest hela Sverige och hukar inför Det Stora Väderbakslaget, för det måste väl komma ett sånt? Eller kommer alla lena brittsommardagar att dras av för att kompensera för sommaren i april? Det vore ju på sätt och vis synd. Inte för mig dock. Jag har nämligen krånglat mig ur mitt sommarjobb, pausat pluggandet och beslutat mig för att arbeta i en av Sveriges viktigaste organisationer under hösten. Ja, jag ...

. Bloggen drabbades av tillfällig narkolepsi under mars 2011. Det var vädret som gjorde mig förvirrad: det regngråa signalerade helt klart att vi var i början av februari och det fanns ju redan flera inlägg därifrån. Eftersom det aldrig (jag upprepar: aldrig ) händer något roligt i februari drog jag slutsatsen att det som var värt att berätta om redan var berättat om. Jag ber om ursäkt för detta, men det är sånt som händer. Men nu har april kommit, med flera decimeter gegga på vägarna och glittrigt vårvatten i dikena. För en stund sedan räfsade jag björkris från gräsmattan i ganska aggressivt solsken och jag såg en liten ö av snödroppar samt en liten, till synes mycket lycklig, tant med en bukett tussilago när jag åkte hem från universitetet idag. Jag tror att den där våren jag nästan gett upp hoppet om ändå har kommit. Lyckligtvis är det också sånt som händer. I mars skapades det symmetri i familjen T. Är man två vuxna, som har två barn, två kaniner, två bilar, två tv-apparater, två d...

. Nu när jag sitter här: nyduschad och mätt, kan man knappt tro att jag har haft årets sämsta dag idag. Igår spenderade jag hela dagen på att leta och prova underkläder, vilket är den absolut tråkigaste shopping som finns. Särskilt när man provat sig svettig och ändå inte hittat något som passar. Jag har surat runt här med mitt charmiga munsår, rensat min garderob och städat (som om det skulle lyfta mitt humör) och tittat på svenska skidåkare som det gick dåligt för. Till slut åkte jag till Friskis och försökte hoppa bort åskmolnet. Det gick så där. Jag hoppas på att jag, som genom ett mirakel, kommer att vakna och släppa fram solen imorgon. Det känns också väldigt sannolikt, eftersom jag ska gå upp kl 5:30. Snart är iallafall februari slut. Jag tror aldrig jag varit med om något trevligt i februari. Det är kallt, rått, grått, blött och en evighet till semester. Och på Alla Hjärtans Dag är allt jag får ett dåligt samvete för att jag glömt uppmärksamma någon. Jag hoppas mars bjuder på ...

. Om jag blir galen ikväll beror det på att G har loopat en melodisnutt, som nu har spelats ungefär 150 gånger. Det är inget fel på snutten, men det är få knippen av fyra instrumentala takter som håller för så många genomlyssningar. Han gör sitt bästa och byter ut "instrumenten" emellanåt, men det hjälper inte. Strofen kommer hemsöka mig i mina drömmar. Det kan också bero på att jag har grymma mängder överskottsenergi, som jag inte vet vad jag ska gör av. För ett år sedan tömde jag alla förråd på mitt jobb och fyllde sällan på. Nu tränar jag stup i kvarten, sover som en prinsessa (OBS! Inte hon på ärten.) och har massor av tid för reflektion. Jag behöver ett projekt: något att bita i, som kan väcka mitt engagemang och få mig att brinna lite. För terminologin och organisationsteorier kan jag blott uppbringa lite glöd. Ni, därute, som läser: de flesta av er känner mig bättre än jag själv gör: berätta vad jag ska göra! Nu stängde han av. Jag kommer somna mentalt frisk även ikväl...

. För några dagar sedan droppade våren från taket här. Jag traskade i solen, över svampig, vattensjuk gräsmatta och fyllde på fågelmataren för sista gången, tänkte jag. Sen kom det två decimeter snö och 15 minusgrader hit. Vi fick alltså bara en liten förhandstitt på våren. Jag antar att det var för att vi inte ska tappa hoppet, men för mig gjorde det bara att snöflingorna blev ännu tyngre. Den efterlängtade grusplätten jag hälsade på för några veckor sedan är borta och jag har ingen ork att gräva fram den. Det är vackert med snö, men jag vill inte mer. Vill INTE. Jag har ju till och med plockat ner julbelysningen. Det enda som räddar mig från att ge upp våren och dra täcket över huvudet är att fina, bästa G äntligen fått använda sina födelsedagsskidor. Han har kommit hem, rödmosig och glad, två dagar i rad och då har väl ändå den eländiga snön någon funktion. Nu är jag inte riktigt så deprimerad som det kanske låter. Det finns ljuspunkter. I fredags kväll till exempel, när jag glufsad...

. Ibland behöver man göra en liten utflykt för att veta var man hör hemma. Ibland behöver jag göra en liten utflykt för att veta var jag hör hemma. Förra terminen gjorde jag en liten utflykt. Jag lämnade min socialarbetarsfär: trött, självförtroendelös och frustrerad, och gjorde en lov ut i annat ämne. Nu är jag nästan hemma igen. Efter några månader med Medicin A och Hälso- och sjukvårdsadministration som sällskap är det inte längre latinska prefix eller olika organisationsformer som lockar mitt intresse utan Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbing . Och jag känner mig lite lurad. Jag har gått utbildning i en av de programmetoder som Skolverket avråder från att använda. Utbildningen gavs under förespeglingen att den var "evidensbaserad med goda resultat" och frågor kring utvärderingsformerna viftades bort med ett "det är lite onödigt avancerat att sätta sig in i för den här utbildningen. Det viktiga är att metoden ger goda resultat.". Skolverkets utvärderi...

. Nu har jag banat mig väg fram till tangentbordet, genom högar av papper med rubriker som: Latinska uttalsregler och Studiehandledning för Organisering och ledning, 7,5 hp. Det är våren 2011 som ligger här. En massa kunskap som jag ska besitta framme i mars. Det ska nog ordna sig, särskilt eftersom jag har en ny studieplats. Vi trodde att vi hade hittat den ideala platsen för ett skrivbord: vid ett fönster med vidsträckt utsikt och rikligt inflöde av dagsljus. Det kanske funkar om man ska visionera eller skriva poesi, men för att mosa i sig kunskap var det värdelöst. Vet du t ex hur länge man kan sitta och stirra på trädkronor som böjer sig i vinden, om alternativet är att lära sig nya begrepp inom verksamhetsstyrning? Svaret är: jättelänge. Därför står nu skrivbordet på en ny våning och lyfter jag blicken från skärmen glor jag in i ett hörn där två mörkröda väggar möts. Det ska till infernaliskt tråkiga ämnen, för att de ska vara tristare än denna utsikt. Alltså ser jag med tillförs...