M & pojkarna

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...

. Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett ärkevintrigt landskap. Träden är gräddspritsade och vår utelykta har en präktig ryssmössa av fluffigt vitt. Det går inte att kämpa emot längre. Julstämningen smyger sig på mig i samma takt som kylan kryper upp i mina ben via tårna. Att vistas stillasittande i vårt hus utan tofflor är ICKE att rekommendera. Iallfall inte när huset är omslutet av ett halvmetertjockt snötäcke. Det är så tyst och rent och vackert där utanför. Härinne är det Musikhjälpen på radion, dammråttor i hörnen och allmän tentaröra på skivbordet. I år skickar inte familjen T några julkort. Barnen har inte tålamod att tillverka så många som vi behöver och varje år glömmer vi någon viktig människa. Så alla älskade släktingar, vänner och kollegor: julen 2010 skriver jag vår julhälsning här: Se till att använda julen till att krypa intill varandra och gömma er för det kalla vita och mörka svarta utanför. Och när glöggen bränner vid, skinkan blir för torr och knäcken för...

. ¤ Jag har drabbats av en märklig, säsongsbetonad skada: julbelysningstumme . För några dagar sedan kändes det helt ok att tjuvstarta julpyntandet med att vira in balkongräcket i ljusslingor. När jag avtrasslat härvorna från förra året visade det sig (förstås) att ungefär hälften av lamporna inte behagade lysa. För att lokalisera felet fick jag och min arma tumme plocka loss varje liten lampa och sedan trycka dit den igen. Resultat efter någon timmas arbete: 80 små gnistrande lampor på balkongen och stor blåsa på vänster tumme. ¤ Häromkvällen fick jag en halmbal av plast i ryggen, när jag kröp ner i sängen. Barn. ¤ I snöstormen i onsdags mötte jag en tant i en liten röd bil. Trots att vägen i princip inte syntes och dess ytbeläggning kändes ömsom som korrugerad plåt, ömsom som parkettgolv under raggsockar, tyckte tanten att det var viktigare att hålla i sin cigarett och få sig ett välbehövligt (?) bloss, än att styra med ratten. Suck. ¤ Jag har flera gånger trotsat ärkevintern och åkt...

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger...

. V drabbades av akut afasi i bilen på väg till dagis (förlåt, FÖRSKOLAN, heter det ju) idag och bidrog därmed med dagens rubrik, som i övrigt inte har något med inlägget att göra. Det är tur att jag har tre herrar i min absoluta närhet som underhåller mig med små komiska kommentarer. Utan dem vore det, baske mig, inte roligt just nu. Vintertiden kom och tog allt ljus och ikväll suger blåsten och regnet ut värmen ur Rucklet. Det är tur att söte far levererade ett berg med ved till oss i söndags: en sprakig brasa jagar bort den värsta kölden. Tyvärr befinner sig brasan just nu på nedre våningen och jag i sängen på den övre, så jag fryser fastän det brinner. Den här veckan förväntas jag dessutom klämma ur mig några briljanta svar på en hemtenta som bl a handlar om reporänta och sjukförsäkring. Klackarna i taket. En gång för längesedan hade jag en vän som tyckte om att föra smått filosofiska samtal och vi pratade mycket om allt möjligt, medan han rökte hemrullade cigaretter och jag åt sa...

. Nu är det kört. Det räckte med att hustaken var florsockervita en enda morgon, så började jag surfa efter julgardiner. Årets färd mot jul har börjat, även om det är svårt att tro en oktobersöndag när regnet strilar. Jag bjuder på en bild på den fantastiske tomten från förra året för att kickstarta julstämningen: Jag är inte så överens med oktober idag. Den är kall, blöt och oinspirerande. Snart får kaninerna flytta in i källaren, för jag har ledsnat på att stå ute i snålblåsten och arrangera hö. Den officiella anledningen är dock att det är kallt för kaninerna. Igår hade jag planer på att måla någonting idag, men vinglasen från igår och halsontet från i måndags har en annan agenda och jag har mest blivit sittande i en soffa med en kopp te och en fleecefilt. V sitter på golvet här intill och spelar bordshockey med sig själv och med högljudda kommentarer. En av spelarna heter tydligen Fulemun i efternamn. Tack P & F för den inspirationen! Nu har jag suttit en lång stund och fundera...