M & pojkarna

. Äntligen en aprildag som tillåter utevistelse utan jacka! Detta har jag firat med att putsa bort vintersmutsen från (de flesta) fönstren på vårt hus samt duschat växter så att det luktar blött damm på hela undervåning. Härligt! Jag behövde lite sol efter den här veckan som har bjudit på aprilväder som sig bör. Jag var mäkta uppretad över att behöva skrapa bilrutor och ha vantar på mig veckan innan Valborg. Vädret utövar makt på mig och mitt humör, tydligen. När jag hämtade småfolket från dagis i veckan klev lillebror ut i ett hav av blått och undrade ivrigt vad blommorna hette. "Scilla" svarade jag. V log och upprepade ordet några gånger, medan jag försökte få honom att inte trampa ner varenda lite blå stjärna. Två dagar senare stegade han fram till rabatten, skinande som en sol och upplyste: "Mamma! Titta! Sill!" Turligen är han för liten för att bli förorättad av att någon gapskrattar åt honom. Och nu tror jag att han vet att sill är en fisk. Idag tänker vi förs...

. Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här. Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett själ...

. Det finns många skäl till att jag varken skulle kunna eller vilja bli hockeytränare. Låt oss stanna upp en stund och reflektera över det komiska i detta.För det första har jag bara hjälplig kunskap om hockeyregler. För det andra är jag ganska velig och gillar att fundera igenom mina beslut ordentligt. För det tredje är jag allt annat än snabb. "Ska jag byta in den här backen nu eller är han kanske på dåligt humör....? Kanske vore bättre att ta den här killen, men jag hörde att han hade skoskav och det kanske inte heller är så bra... och får jag verkligen byta nu eller hur var det?" Motståndarlaget skulle hinna både göra mål och ta pausvila innan jag ens fått en full kedja på isen. Men det finns en sak som hockeytränare får göra, som jag också skulle vilja kunna och det är: att ta time-out. Med ett enkelt handtecken får de en stunds tankepaus, lite lugn och ro och chans att fatta ett bättre beslut och/eller samla ihop lite styrka för fortsatt arbete. Hur gör man det i vanlig...

. Fredag i Rucklet. Jag sitter i soffan med sushi i magen och värk i huvudet. Konstaterar matt att jag överlevt ännu en vecka. I soffan sitter en snorig pojke och hans lillebror och knaprar fredagsgodis framför Gustav på tv. Och utanför fönstret sjunker snön. Det kommer nog en vår, trots allt. Och en helg. Tre dagar denna vecka var E inte i dagisfärdigt skick, vilket gav mig en, och G två, vab-dagar. Igår kom jag hem framåt 18:30 och mötes av två pratsugna kottar i hallen. De var fullständigt uppslukade av filmen Kung Fu Panda som de sysselsatt sig med under dagen. Min jobbtrötta hjärna fick omedelbart en utmaning i att försöka begripa deras referat av filmen, när de båda satte igång att berätta med en frekvens och frenesi som påminde mycket om den Piff och Puff har i sin del av Kalle Ankas julafton. Berättelsen ackompanjerades av ljudeffekter och kroppsliga gestaltningar av utvalda scener. Det enda jag förstod var att det var många djur i filmen och att ett av dem var en "lille...

. Tv:n står på här, som den gör på kvällen. Jag hävdar för det mesta att jag inte tittar mycket på tv och det är nog sant, men vår röda Samsung har ändå många timmars brinntid. Vissa kvällar ger den bakgrundsljud till stillsamma samtal om dagen och andra är den mitt sällskap när barnen sover och G är någon annanstans i världen. Just ikväll lyfte jag blicken från Facebook när jag hörde reklamen från någon digital-tvleverantör som frestade med att med deras apparat kan man "pausa en stund" i filmen om man skulle behöva sova lite. Jag undrar om de levererar småbarnsföräldraliv också. Jag skulle kunna döda för en paus-knapp på mitt liv. Eller kanske snarare en snabbspolning framåt. Juli vore lagom nu, tycker jag. Men i verkligheten ligger många veckor av lervälling och kneg mellan mig och juli. Var tog lusten vägen? Kultur kanske hjälper, så imorgon sätter jag min tro till Fredrik Lindström, som jag och G, tack vare svärföräldrars dubbla och stora godhet, ska få titta och lyssna ...

. När man slipper ha mens, vara gravid eller föda barn, är det för det mesta ganska fint att vara kvinna, tycker jag. Idag var en särskilt bra dag att vara kvinna. Iallafall på rätt plats. Efter veckohandlingen bland alla lönehelgsfirande människor beslutade jag mig för att vara en god hustru och byta torkarblad på bilen. Då åker man till en butik som har bilar som tema och blädddrar länge i en pärm innan man förstår vilka blad man ska köpa. Sedan går man ut på parkeringen, fylld av självförtroende eftersom det faktiskt inte var svårt alls att få loss de gamla torkarbladen. Men de nya är inte samarbetsvilliga; alla håll ser fel ut. Efter en stunds növlande (= valhänt pillande) måste jag ha sett väldigt hjälplös ut, för då klev en vänlig man ur en bil och erbjöd mig sin hjälp. Även han fick övertala pinalerna en god stund innan de satt på plats och då fick han ett hjärtligt tack! Inte visste han att han hjälpte mig att få tillbaka lite tro på mänskligheten. Dock är jag tämligen övertyga...

. Lördagar är bra dagar. Inget kneg, huset blir städat och oftast bjuder kvällen på trevligt sällskap och/eller härlig avslappning. Denna lördag är inget undantag, även om jag efter en knapp vecka som ensamstående förälder behövde så mycket återhämtning att det inte var aktuellt att rasta dammsugaren. Sovmorgon och lite lojt bläddrande i ett Berglin-album blev istället förmiddagens aktiviteter. Och sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Strömavbrott. Plötsligt kunde jag låta dammsugaren stå, utan att ha dåligt samvete. Jag sände nästan en tacksam tanke till den eventuella snömassa som stoppade elen. Matlagning är svårt utan el, så vi evakuerade och hälsade på hos barnens morfar. Efter semlor, snöbollskrig och kvällste åkte vi hem för att bänka oss vi Melodifestivalen, som seglat upp som E:s absoluta favoritprogram. Till allas lycka var elen tillbaka härhemma, till allas olycka hade vi takdropp. Inomhus. I hallen. Det är inte bra. I dessa lägen är det lätt att ledsna på att vara husägare. M...