M & pojkarna

. Första advent. Resan mot julen har börjat på allvar och jag har verkligen kickstartat den här helgen! I frysen ruvar nu 46 lussehjärtan, gula och vackra. Det skulle bli lussekatter, men min kreative E uppfann ny design genom att rulla båda ändarna åt samma håll: lussehjärtan. Julgardiner är upphängda i köksfönstret och i kökslådan ligger 30 st julkort med potatistryck och glitter som mina våra små illbattingar lyckligt kladdade iordning igår. Tomtedräkter i rätt storlek är inköpta och plastlyktorna har fått nya batterier. Jag tror vi är redo för Lucia redan! Det finns olika skolor när det gäller att julpynta. En del menar att man ska pynta stegvis, så att man uppnår full julpyntning först några dagar innan själva julafton. Själv håvar jag fram rubbet på en gång. Ljuslingor, stakar, stjärnor och tomtar. Alltihop tar jag fram. Jag tror att min iver hänger ihop med att jag har någon slags liten kärlekshistoria med alla mina julpynt: det känns som att jag träffar på gamla kompisar när ja...

. Det är så mycket söndag idag. Jag har bara gjort tråkiga, långsamma saker och blivit rastlös. Jag har hängt tvätt, torkat kaninbajs och räfsat löv. Stora löv, små löv, sandiga löv, blöta löv, torra löv, bruna löv och gula löv. Jag är så less på löv att svenska språket inte riktigt räcker till. Och då är det ändå G som dragit det tyngsta lasset. Jag fick inte ens blåsor i händerna. Tyvärr har hela mitt liv var som en lång söndag de senaste veckorna. Få är tillfällena då jag haft det riktigt roligt och bra. Jag har alltid trott att jag stod över att bli påverkad av årstiderna, men jag får kanske se mig besegrad av hösten 2009. Jag är lite smådeppig i största allmänhet. Då är det tur att kottarna kan förgylla ens vardag. Lille Vild har upptäckt pottan. ÄNTLIGEN. Och det går riktigt bra. Han går numera omkring härhemma och pöser av stolthet i nyinköpta kalsonger med grävmaskiner och traktorer på. Mamma M är nästan lika stolt, men utan kalsonger. Vi har haft mycket få olyckshändelser och ...

. Varje år är det likadant. Jag bara måste igenom den här månaden: november. Och i år kom den med storm. En storm med is i som gjorde sitt bästa för att ta med huset en bit in i skogsdungen här bakom. Huset blev kvar. Värmen i huset blev det inte. Jag tog till brasa i kaminen, fårskinnstofflor, sockar, flanellpyjamas, fleecefilt och te för att stå ut med gårdagskvällen. Brr. Imorse var jag trött på huttrandet och vred reglaget till 22 grader. Äntligen lite värme i hallgolvet! Mitt i all kyla är det också någon som tänkt testa hur mycket M orkar innan hon stupar. Fullt ös på jobbet, fullt ös hemma. Särskilt denna vecka när G besöker Tyskland. Det ställer lite krav på orken att ensam utföra det arbete som är tänkt för två under fyra dagar. Pju. Om tre dagar kommer jag att kämpa med fredagströttheten från helvetet. Jag tror knappt ens det kommer hjälpa att en av mina favoritmänniskor kommer hit då. I helgen ska vi fira T-kotte den yngre när han fyller tre år. Det blir tårta, släktingar, b...

. Nu är det löv igen. Höst och löv. Om jag litade på min egen kompetens som skogshuggare, skulle jag ta ner de eländiga träden på stört, men det gör jag inte. Istället står jag i hopplösheten och räfsar tills jag kräks. Jag hatar löv. Inte nog med att de täcker HELA trädgården; de klistrar fast sig på skorna och följer med in i huset. Blä. Annars är det onödigt vackert på hösten. Färger, ljus och dofter. Synd bara att vi endast får tjugo minuters av det vackra dagsljuset att betrakta färgerna under. Jag åker till jobbet i kompakt mörker och jag kommer hem i kompakt mörker. Men naturen bjuder på variation också: vissa mornar är det svarta utblandat med dimma och därför mer gråaktigt. Spännande. Som alla andra år måste jag spana mot slutet av december för att stå ut med dagsläget. Några vaga julklappsidéer har redan dykt upp i de bakre regionerna av hjärnan och pyntsinnet funderar redan över om det saknas något i pryllådorna som än så länge står kvar i källaren. Kanske behöver tomten en ...

. När livet går på tomgång gäller det att hitta det lilla, glittret, som gör det intressant ändå. Med ett värkande söndagshuvud (nej, inte bakis; förkyld) letar jag i den senaste veckan efter de små sakerna. Här följer skörden: ¤ ÅFF spelar i Allsvenskan 2010! Jag är inte det minsta intresserad av fotboll, men är man uppvuxen i Sockna så är man. Då blir man glad när målet kommer i nittionde minuten! Heja! Förmodligen kommer jag bli lynchad av diverse fotbollsdårar för att jag kallar detta en liten sak, men så ser den ut från mitt perspektiv. ¤ Jag firade fredag med ett fantastiskt samtal på jobbet. Omedelbar uppkoppling med en individ. Äntligen fick jag minnas varför jag älskar att jobba med ungdomar och att jag faktiskt är skickad att göra det. ¤ Kottar som ligger i sin säng och sjunger Tårtan-låtan om kvällarna. Stifta bekantskap med tv-serien här: http://www.youtube.com/watch?v=yX0SvINsEDU ¤ Vi är förkylda! Hela familjen. Jo, det är faktisk bra för jag har lärt mig en sak: om man re...

. Jag har fått tillbaka något jag inte visste att jag saknat den här helgen. Ett M. En herre som var en av våra bästa vänner för ett halvt liv sedan i en annan stad. Men det kom saker emellan oss. Många mil och människor höll oss isär i åratal. Under den första tiden fanns där ett hål som syntes. Det var något som fattades på riktigt. Ingenting annat fyllde hålet, men med tiden vande vi oss vid det. Och först nu, när vi fått umgås igen, ser jag att det funnits där hela tiden. Det mest märkliga med allt detta är egentligen inte att vi inte setts på fem (!) år utan hur vi betedde oss efter att inte träffats på fem år. Det är så klyschigt att jag inte vill skriva det, men det var faktiskt som tiden stått still. Jag kände mig mer hemma med M efter fem år, än jag gör med de flesta människor som jag träffat varje dag under lång tid. Det är speciellt med oss; M, G och jag. Vi träffades där i tidernas begynnelse, när jag ville bli sångerska i deras band. Det fick jag inte bli, men vänner blev ...

. Doris är återfunnen. Vi 9-tiden kikade hon fram under lekstugan och lät sig strax infångas. Nu sitter hon och sörjer sin förlorade frihet i tryggt förvar i buren tillsammans med Lisa. Glädjen i rucklet är stor! På återskrivande!