M & pojkarna

. Så kom den då till slut. Svinhettan. 28 grader i skuggan och ingenstans att ta vägen. Temperaturer över 24 grader får mig att bete mig som ett överhettat djurparksdjur. Trögtänkt och lättirriterad ligger jag inomhus eller under ett träd och chippar efter andan. Jag är inte byggd för värme. Ilsken blir jag också; fräser åt omgivningen om den inte gör som jag vill. Inte något vidare semestersällskap direkt. Igår knölade jag ner mig i 1) bikinin, 2) barnens pool och blev tillräckligt sval för att inte bita huvudet av någon familjemedlem under middagen. För att överleva idag tröståt jag upp världens bästa M-present: en mobiltelefon av choklad, som T & A anskaffat i Malmö under överinseende av lillsis. Den satt fint, mycket finare än bikinin. Jag klarade mig dock hyfsat igenom onsdagens besök på Parken Zoo. Uj, va med djur di hade där! Roligast var att de satt upp en informationsskylt om människan där parken gränsar till badet och där man därför kan åse alla badgäster genom mörkgrönt ...

. Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds Tid: Vardag, sommaren 2008 Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas . På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrad...

. Efter nästan fyra veckors hemmasåsande har jag uppnått semester. Som i sinnestämning alltså. Plötsligt är det jobbigt att borsta håret och klä på sig för att åka och handla. Varför kan jag inte sitta i nattlinnet och lösa korsord fram till lunch? På ett sätt är det ofantligt skönt, men för mig är det farligt också. Min hjärna tar nämligen inte semester utan snurrar ideligen runt och försöker hitta lösningar på problem, små eller stora, faktiska eller icke-existerande. Detta är ju en tillgång i vanliga fall, men inte när man ska ha semester. Istället för att nöja mig med korsord och tv-spel växer stora renoveringsplaner fram i mitt huvud. Måla köket? Köpa möbler? Lägga golv? Byta lekstugetak? G blir ideligen drabbad. Främst av de planer som kräver mer fysik och/eller tålamod än jag har. Måttligt road är han. Ibland går det överstyr också. Skaffa get? Köpa häst? Bygga om? Gräva pool? RÄDDA VÄRLDEN? Under ledigheter växer också mitt "få-gjort"-behov. Jag upplever alltid en sto...

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s...

. Natten till igår väcktes jag av åska. Jag är inte rädd för åska direkt, men min hastigt väckta kropp vägrade lyssna på min förnuftsstyrda hjärna och blev spänd som en fjäder. Pulsen bankade mig i öronen medan jag räknade som när jag var liten: blixt....ett-tusen-ett....ett-tusen-två... MULLER! Oj, nu var det nära! Regnet lät inte vänta på sig och smattrade ursinnigt mot takfönstret. När vi var små samlades vi alltid alla fem i mammas och pappas säng. Där satt vi under täckena: moltysta och spända. Då fanns det en stor del förtjusning i rädslan. Var tog den vägen? Och tänk att mitt hem, som i så många avseende är min borg och det tryggaste jag kan föreställa mig, kan förvandlas till ett urläskigt spökhus av lite blixtar. Jag tassade räddhågat omkring och drog ur sladdarna till den viktigaste elektroniken samtidigt som jag höll tummarna att kottarna skulle sova vidare för att slippa framtida åskmen. Det var över på en halvtimme. Det ilskna regnet övergick i ett beskedligt droppande, mi...

. I min familj (här avses för tillfället mor, far, bror och syster) har vi aldrig haft några riktigt rotade midsommartradtioner. Under några år när jag var runt 10 år åkte vi visserligen regelbundet till bekantas sommarstuga, åt mat, klädde en stång och gick tipspromenad medan de vuxna groggade sig rödkindade och glada. Jag har egentligen bara två skarpa minnen av dessa firanden. Det första är att jag en midsommarafton fick en fotboll mitt i plytet så att ena glaset i mina glasögon hoppade ur. Aj. Det andra är att de hade en toalett med en sån där skiva som snurrar när man spolar. Mycket fascinerande för en 10-åring. Men i övrigt var midsomrarna i min barndom lite luddiga. Under de senaste åren har det varit ganska sparsamt med firandet och det enda mönstret man kan urskilja är att....det inte finns något mönster. Jag berättar om ovanstående därför att jag nu har upplevt en riktig ärke-midsommar. En sådan som man ser på tv. Den började på torsdagen. Efter att ha jobbat en slö halvdag p...