M & pojkarna

. Jag brukar betrakta mig själv som en hyfsat mogen och stabil människa, som hanterar livets med- och motgångar på ett relativt sansat sätt. Men de senaste veckorna har det hänt något med mig. Jag är självcentrerad som en tonåring (blir man som man umgås?) och på jobbet fnittrig som en mellanstadieelev. Och jag fattar inte varför. Har 30-årskrisen redan kommit? Ett bevis för detta är ju min önskelista till den nu överståndna födelsedagen. Högst upp stod ju som tidigare skrivet ett tv-spel. Ett sådant erhöll jag också och jag har sedan dess spenderat de flesta av mina lediga minuter med en vit plastratt i nävarna, med vilken jag under tjo och tjim styr en liten dinosaurie (Yoshi) på en motorcykel genom diverse fantasifulla banor. Kul så man nästan kissar på sig. Och vansinnigt omoget. Bevis nummer två består i en fullständigt onaturlig upphetsning över morgondagens skolavslutning. Jag är värst uppsluppen av alla inklusive den lyckliga skara som i och med terminsslutet lagt grundskoleut...

. När man jobbar med ungdomar som jag gör, träffa man i ärlighetens namn på många fler än man någonsin har ork, engagemang eller kunskap att hjälpa. Och eftersom världen är full av tappade sugar redan (var det Hasse & Tage som pratade om sådana?), vill jag inte tappa min också. När det ändå känns som att jag håller på att göra det, brukar jag tänka på den här historien: En man kom gående på en övergiven strand och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en liten by i närheten som höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt. Mannen trodde att bybon kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna. Bybon förklarade för mannen att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Mannen blev förbluffad av bybons ambitioner och frågade om...

. Ibland blir det glest mellan bloggarna. Det är så när livet springer fortare än vad orken och fingrarna förmår hinna med. Tiden går ju fort när man har roligt. Vi närmar oss skolavslutningen. En högtid som jag egentligen borde vara oberörd av i dagsläget, men som jag får ta del av tack vare mitt fantastiska jobb. Terminen är på sluttampen och för de flesta av mina kids (på jobbet) är det rena himmelriket. För ett fåtal innebär dock sommarlovet en tid utan varken trygga kompisar, vuxna eller rutiner och dessa bär i regel ångesten på utsidan. Och jag hjälper dem att bära så gott jag kan. Hos en del av niorna finns dessutom gymnasieågren: var ska jag ta vägen? Kommer jag in? Måste jag bli VUXEN nu? Det pendlar snabbt mellan uppsluppna sommarlovsplaneringar till allvarliga framtidsfunderingar i vår smutsiga soffa. Och jag hänger gärna med i kasten. I helgen har vi firat något som jag hört på P1 (och allt de säger på P1 är sant) snudd på kan räknas som en högtid numera: Eurovision song c...

. Årstiderna i Sverige är så ärliga. De smyger sig inte på en som en lömsk tjuv om natten utan hoppar fram med ett triumferande "TA-DA!" och fnissar sedan åt våra försök att rota fram rätt klädespersedlar som alltid ligger längst in i garderoben. Och årets sommar är inget undantag. Maj kom, med 20 grader, strålande sol, grillning på altanen, svettiga barn och dammiga bilar. Och som ett brev på posten kommer ålderskriserna ut på vägarna. Ålderskriserna är i huvudsak män, i princip alltid tunnhåriga sådana, men det ser man inte för hjälmen. Med skinnstället stramande över den begynnande eller fullblommande ölkaggen tronar de på sina förkromade monster. Motorcyklister således. De finns i två varianter: ovan nämnda och den mer våghalsiga sorten. De senare är oftast trettio år yngre och deras odjur brukar vara mer färgglada och plastbeklädda. Dessutom kör de alltid mycket fortare. På vägen hem idag mötte jag flera exemplar av båda sorterna. En av dem körde om mig på bakhjulet. G...

. Fy fanken vilka usla arbetsvillkor man har som småbarnsmamma. Undrar om man kan strejka som alla tappra syrror gör? Senaste dygnet har varit ett av de sämsta i min mamma-anställning hittills. Jag behöver bara säga ett ord: maginfluensa . Efter en hård, knapp vecka som ensamstående firade jag lördagens ankomst med att städa övervåningen där det minsann var gott om både hundhår och strumpludd. Mitt i dammsugningsorgien passar dock V:s mage på att returnera lunchen i två prydliga högar på vita mattan. Grejt. Och trenden höll i sig resten av dagen. Vid 20-tiden var min minsting som en urvriden disktrasa och somnade som en stock. Under eftermiddagen började E läcka ur motsatt ände och fortsatte så tills det inte fanns ett endaste par rena kalsonger kvar i byrån. De räckte en bit in på natten. Tvättmaskinen har också haft ett hårt dygn Frampå kvällskvisten började även G se vissen ut och när jag väcktes av E:s ynkliga gny och konstaterade att jag hade dubbelsängen för mig själv förstod jag...

. Har just lämnat tv:n mitt i Äntligen hemma . Förut tittade jag alltid på alla program som hade något med inredning att göra. Nu har intresset svalnat. Trots att jag har ett eget hus. (Jo, jag vet, det är G:s också, men han är inte hälften så intresserad av hur det ser ut som jag är. Och barnen är för små.) Och innan jag hade det drömde jag i minst fem år om all renovering och allt pyssel jag skulle greja med när jag väl hade ett. Nu händer det att jag drömmer om en hyresrätt och en bovärd att ringa till när tvättmaskinen går sönder. Det går dock inte att bortse från att jag gillar att inreda. Jag tror inte jag är särskilt trendig och någon enskild stil går nog inte heller att urskilja bland rummen här hemma. Syster F kallar mig (och även sig själv) för färgnazist, vilket i stort innebär att jag (eller vi) mår fysiskt illa av dåliga färgkombinationer. Någon gång försökte jag beskriva min inredningsstil för en person som aldrig varit hemma hos oss: "Vi är ingen IKEA-familj, jag ...

. Ikväll är det så där ensamt igen. G har försvunnit ut i vida världen för, jag vet faktiskt inte vilken gång i ordningen. Han har varit i USA, Indien, Tyskland, Australien, Frankrike, Spanien, Canada och säkert fler ställen som jag inte kommer på nu. I början gjorde det fysiskt ont i mig när han åkte, men jag har nästan vant mig nu. Han har ju kommit hem hel varje gång. Med presenter och allt. Det enda positiva med att han inte är här, är att han inte lortar ner i köket. Men just nu skulle jag föredra en kastrull med inbränd gröt, framför tystnaden. Annat som tynger hjärtat nu är LHC:s förlust. Semifinal sex blev en rent fysisk upplevelse för mig. Jag var nervös så jag gnagde på knogarna och när det tog slut satt jag en lång stund och bara glodde tomt. Helt utmattad av känsloanstormningen. Jag har nästan kommit över det nu. Tröjan är tvättad och ligger i garderoben och väntar på nästa säsong. I helgen var vi som familj med om en traumatisk upplevelse: gymnastikavslutning. Alldeles för...