Fortsätt till huvudinnehåll

Ålderskris

.
Årstiderna i Sverige är så ärliga. De smyger sig inte på en som en lömsk tjuv om natten utan hoppar fram med ett triumferande "TA-DA!" och fnissar sedan åt våra försök att rota fram rätt klädespersedlar som alltid ligger längst in i garderoben. Och årets sommar är inget undantag. Maj kom, med 20 grader, strålande sol, grillning på altanen, svettiga barn och dammiga bilar. Och som ett brev på posten kommer ålderskriserna ut på vägarna.

Ålderskriserna är i huvudsak män, i princip alltid tunnhåriga sådana, men det ser man inte för hjälmen. Med skinnstället stramande över den begynnande eller fullblommande ölkaggen tronar de på sina förkromade monster. Motorcyklister således. De finns i två varianter: ovan nämnda och den mer våghalsiga sorten. De senare är oftast trettio år yngre och deras odjur brukar vara mer färgglada och plastbeklädda. Dessutom kör de alltid mycket fortare. På vägen hem idag mötte jag flera exemplar av båda sorterna. En av dem körde om mig på bakhjulet. Gissa vilken kategori han tillhörde?

Sedan har vi de som tycker att det blivit för dyrt att köpa större skinnställ varje år och som istället satsat på en taklös bil att glida omkring i och känna vinden i stråna som finns kvar. Såna dräller det också av på vägarna när solen kikar fram. För ett tag sedan såg jag en krypa fram på grusvägen hemmave. Haveri? Djur på vägen? Sevärdhet vid vägkanten? Icke. Pappa T levererade den självklara förklaringen: "bilen är svart, han vill inte ha den dammig!" Och är det någon som har strategier för hur man håller en bil pedantiskt rent så är det min pappa, det ska ni veta!
Jag har lite svårt att förstå nyttan med en pryl som man använder fyra gånger om året (d v s när solen skiner) och sedan putsar på resten av tiden. Men var och en blir salig på sitt sätt. Jag kanske inte ska kasta sten i mitt mobilglashus. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad jag själv ska investera i nästa år då jag ska genomlida min egen 30-årskris. Ska det stämma med användningsfrekvensen lär det väl bli någon form av träningsredskap: motionscykel eller dylikt. Men pengamässigt ligger det nog närmare till hands med en moped,en flygel eller en häst. Såvida det inte finns mobiltelefoner i 50 000 kr-klassen nästa år! Hur som helst kommer både krisen och krisyttringarna att redovisas här på bloggen, så håll utkik! Tips för framgångsrik krishantering emottages tacksamt!


Kommentarer

Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuss sa…
Som socionom torde du redan ha grundutrustningen, men då du eventuellt kan ha glömt detta kan undertecknad bifoga en erinran.
1. Palestinasjal-döljer dubbelhakor, värmer gott samt kan användas som näsduk vid svåra ångestattacker! Finns numer i många tjusiga färger.
2. Näbbstövlar-fotriktiga och praktiska på den långa vandringen genom livet, samt kan åsamka rejäl smärta när du vill fota till de som har den dåliga smaken att påpeka din stigande ålder eller den fula färgan på din livsnödvändiga palestinasjal!
3. Kubikvis med rödtjut-att dränka sorgerna till glömska med om ovanstående inte räcker till. Ger också mod och kraft att fota till ovan nämnda stollar!
Hjälper inget av detta är det bara hispa-tjack som gäller. Själv har jag plågat mig i genom detta och befinner mig nu i en alldeles för tidig 40-års kris. Då fick man ta och köpa sig en gitarr. Nu ska jag klippa av ett par jeans och lära mig en Cat Stevens låt, så är jag hme free! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc