Fortsätt till huvudinnehåll

M i regression

.
Jag brukar betrakta mig själv som en hyfsat mogen och stabil människa, som hanterar livets med- och motgångar på ett relativt sansat sätt. Men de senaste veckorna har det hänt något med mig. Jag är självcentrerad som en tonåring (blir man som man umgås?) och på jobbet fnittrig som en mellanstadieelev. Och jag fattar inte varför. Har 30-årskrisen redan kommit?

Ett bevis för detta är ju min önskelista till den nu överståndna födelsedagen. Högst upp stod ju som tidigare skrivet ett tv-spel. Ett sådant erhöll jag också och jag har sedan dess spenderat de flesta av mina lediga minuter med en vit plastratt i nävarna, med vilken jag under tjo och tjim styr en liten dinosaurie (Yoshi) på en motorcykel genom diverse fantasifulla banor. Kul så man nästan kissar på sig. Och vansinnigt omoget.

Bevis nummer två består i en fullständigt onaturlig upphetsning över morgondagens skolavslutning. Jag är värst uppsluppen av alla inklusive den lyckliga skara som i och med terminsslutet lagt grundskoleutbildningen bakom sig. Visserligen har jag en lång ledighet att vänta mig, men det är inte den jag längtat efter, och i höst är jag tillbaka på samma ställe där jag är nu. Som ett led i denna underliga förväntan har jag förutom att anskaffat en särskild outfit för högtiden också spenderat denna kväll med att tvätta, peela, raka, noppa, smörja, skrubba, fila och borsta väl valda delar av min kropp. Nu återstår bara en lackering och jag är så snajdig en 29-årig och(diplomatiskt uttryckt) välfödd tvåbarnsmamma kan bli. Vilka kroppsdelar som fått vilken behandling kan ni kanske göra något roligt memory-spel av eller så?

Bevis nummer tre är att jag var barnsligt förväntansfull inför födelsedagen och blev uppriktigt lycklig över ballonger med mitt namn på. (Ja, det är sant! Personer som vill säga upp bekantskapen med undertecknad ombedes skriva en kommentar nedan, så går det att ordna. Jag förstår er!) Födelsedagen är alltså firad och den var synnerligen lyckad. Kaloririkt fika, rara presenter och släktingar i långa rader. Det är då lätt att bortse från att vi smälte i kapp med tårtan i värmen. Här nedan ett litet exempel på vad som fanns i paketen! Tacka mor, far, A och syster! Tack också dubbel-ina för ett välljudande piano! Och tack bror, särskilt från Sigge!


Men ack, nu väntar lackeringen och plastratten! På återskrivande!

Kommentarer

Resenären sa…
Halkade in på din sida när jag bläddrade runt bland bloggare med samma yrke som jag! Tackar för trevlig läsning!
Jag fortsätter nog att titta in mellan varven... : )
13 juni 2008 kl. 18:01
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...
4 kommentarer
Läs mer