Fortsätt till huvudinnehåll

M i regression

.
Jag brukar betrakta mig själv som en hyfsat mogen och stabil människa, som hanterar livets med- och motgångar på ett relativt sansat sätt. Men de senaste veckorna har det hänt något med mig. Jag är självcentrerad som en tonåring (blir man som man umgås?) och på jobbet fnittrig som en mellanstadieelev. Och jag fattar inte varför. Har 30-årskrisen redan kommit?

Ett bevis för detta är ju min önskelista till den nu överståndna födelsedagen. Högst upp stod ju som tidigare skrivet ett tv-spel. Ett sådant erhöll jag också och jag har sedan dess spenderat de flesta av mina lediga minuter med en vit plastratt i nävarna, med vilken jag under tjo och tjim styr en liten dinosaurie (Yoshi) på en motorcykel genom diverse fantasifulla banor. Kul så man nästan kissar på sig. Och vansinnigt omoget.

Bevis nummer två består i en fullständigt onaturlig upphetsning över morgondagens skolavslutning. Jag är värst uppsluppen av alla inklusive den lyckliga skara som i och med terminsslutet lagt grundskoleutbildningen bakom sig. Visserligen har jag en lång ledighet att vänta mig, men det är inte den jag längtat efter, och i höst är jag tillbaka på samma ställe där jag är nu. Som ett led i denna underliga förväntan har jag förutom att anskaffat en särskild outfit för högtiden också spenderat denna kväll med att tvätta, peela, raka, noppa, smörja, skrubba, fila och borsta väl valda delar av min kropp. Nu återstår bara en lackering och jag är så snajdig en 29-årig och(diplomatiskt uttryckt) välfödd tvåbarnsmamma kan bli. Vilka kroppsdelar som fått vilken behandling kan ni kanske göra något roligt memory-spel av eller så?

Bevis nummer tre är att jag var barnsligt förväntansfull inför födelsedagen och blev uppriktigt lycklig över ballonger med mitt namn på. (Ja, det är sant! Personer som vill säga upp bekantskapen med undertecknad ombedes skriva en kommentar nedan, så går det att ordna. Jag förstår er!) Födelsedagen är alltså firad och den var synnerligen lyckad. Kaloririkt fika, rara presenter och släktingar i långa rader. Det är då lätt att bortse från att vi smälte i kapp med tårtan i värmen. Här nedan ett litet exempel på vad som fanns i paketen! Tacka mor, far, A och syster! Tack också dubbel-ina för ett välljudande piano! Och tack bror, särskilt från Sigge!


Men ack, nu väntar lackeringen och plastratten! På återskrivande!

Kommentarer

Resenären sa…
Halkade in på din sida när jag bläddrade runt bland bloggare med samma yrke som jag! Tackar för trevlig läsning!
Jag fortsätter nog att titta in mellan varven... : )
13 juni 2008 kl. 18:01
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer