Fortsätt till huvudinnehåll

Sådärja!

.
Första advent. Resan mot julen har börjat på allvar och jag har verkligen kickstartat den här helgen! I frysen ruvar nu 46 lussehjärtan, gula och vackra. Det skulle bli lussekatter, men min kreative E uppfann ny design genom att rulla båda ändarna åt samma håll: lussehjärtan. Julgardiner är upphängda i köksfönstret och i kökslådan ligger 30 st julkort med potatistryck och glitter som mina våra små illbattingar lyckligt kladdade iordning igår. Tomtedräkter i rätt storlek är inköpta och plastlyktorna har fått nya batterier. Jag tror vi är redo för Lucia redan!

Det finns olika skolor när det gäller att julpynta. En del menar att man ska pynta stegvis, så att man uppnår full julpyntning först några dagar innan själva julafton. Själv håvar jag fram rubbet på en gång. Ljuslingor, stakar, stjärnor och tomtar. Alltihop tar jag fram. Jag tror att min iver hänger ihop med att jag har någon slags liten kärlekshistoria med alla mina julpynt: det känns som att jag träffar på gamla kompisar när jag vecklar av tidningspappret från Maria, Josef och De tre vise männen. Och jag har förstås inte hjärta att lämna kvar några av mina vänner och lägga locket på lådan för att spara dem till tredje advent. Därför ser nu huset (och trädgården) ut som det kommer att göra när alla våra julgäster trillar in, med ett viktigt undantag: granen. Granen köps dagen före julafton tillsammans med min lillasyster och kläs samma kväll. Jag längtar. (Den lilla ruskan här till vänster är bara en preview i plast som förgyller vårt tv-rum tills den riktiga kommer på plats...)

Igår drabbades vi av röjarlusta och lyckades åstadkomma en hel släpkärra skräp som fick åka till återvinningscentralen. Jag skäms för att det tagit oss 4,5 år att göra oss av med det defekta torkskåpet som stod här när vi flyttade in. Men nu ligger skåpet där det hör hemma och jag har lite mer plats i tvättstugan. Sådana här röjardagar brukar också resultera i ett antal Blocket-annonser. Så även denna gång. Man kan kanske säga att huset bantar...

Allt detta donande hemma har lämnat en behaglig känsla av kontroll i mig. Jag ser med tillförsikt fram emot en ny arbetsvecka, som, om inte annat, åtminstone bringar mig en vecka närmare frosseriets högtid. Jag är dessutom duktigt trött ikväll. Så trött att till och med "Dracula - död men lycklig" med Leslie Nielsen underhåller mig mellan bloggraderna. Ytterligare ett skäl att skämmas.

Tack för ikväll! Ha en fin advent!

Kommentarer

Syster sa…
Här har du en till som längtar till julgranspyntning, å till Eddie också förstås.
Unknown sa…
Ännu en som längtar till Eddie, Eddiesällskap och pynt.

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...