Fortsätt till huvudinnehåll

Arbetsskadad

.

Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.)



Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi.



Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrtioelfte gången blivit tillsagd att lägga på och 45 minuter senare fortfarande inte gjort det. Ibland krävdes det kofot för att få manicken att lämna mitt öra. Lite senare startade G och jag upp vår gemensamma historia genom 3-4 timmar långa samtal om allt...eller kanske om inget. Kort sagt: jag gillade telefoner. Trogna bloggbesökare vet att jag fortfarande gör det. Iallafall den mobila, dyra sorten med många finesser. Men det är själva apparaten jag gillar nuförtiden: jag vill helst inte prata i den.



Min egen teori är denna: när man är socialsekreterare är telefonen ett mycket viktigt arbetsredskap. Jag ringde och ringde och diskuterade de konstigaste och otäckaste saker med myndighets- och privatpersoner, hit och dit. Så långt, inga problem. Men det var många som ringde mig också. Och 85% av telefonsamtalen gav mig a) fler arbetsuppgifter att göra b) dåligt samvete för arbetsuppgifter jag inte gjort c) dåligt självförtroende på grund av någon missnöjd människas skäll. Sakta växte min telefonaversion.



Fortfarande idag bär det lite emot att lyfta luren på jobbet. Och det gäller inte bara där. Även hemma tvekar jag och tittar noga på nummerpresentatören innan jag svarar. Trist, men sant. Privat kommunicerar jag helst via MSN Messenger eller Facebook, om jag inte kan stå öga mot öga med min kommunikationspartner. Det går också bra med ett sms från eller till min onödigt avancerade mobiltelefon. Så vill du höra hur jag mår: bespara mig lite ångest och kontakta mig digitalt!



God kväll!

Kommentarer

Anonym sa…
No way. Jag som ARBETAR som soctant älskar ff att prata i telefon. Det kanske beror på att ingen skäller på mig i telefon. Eller vänta! Jag skrattar ihjäl mig (tänk "jävla apa, jävla apa, du vill bara ha mina barn för dig själv!")

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

Älskade tvättstuga!

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s...

Om epilering

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va...