Fortsätt till huvudinnehåll

Arbetsskadad

.

Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.)



Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi.



Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrtioelfte gången blivit tillsagd att lägga på och 45 minuter senare fortfarande inte gjort det. Ibland krävdes det kofot för att få manicken att lämna mitt öra. Lite senare startade G och jag upp vår gemensamma historia genom 3-4 timmar långa samtal om allt...eller kanske om inget. Kort sagt: jag gillade telefoner. Trogna bloggbesökare vet att jag fortfarande gör det. Iallafall den mobila, dyra sorten med många finesser. Men det är själva apparaten jag gillar nuförtiden: jag vill helst inte prata i den.



Min egen teori är denna: när man är socialsekreterare är telefonen ett mycket viktigt arbetsredskap. Jag ringde och ringde och diskuterade de konstigaste och otäckaste saker med myndighets- och privatpersoner, hit och dit. Så långt, inga problem. Men det var många som ringde mig också. Och 85% av telefonsamtalen gav mig a) fler arbetsuppgifter att göra b) dåligt samvete för arbetsuppgifter jag inte gjort c) dåligt självförtroende på grund av någon missnöjd människas skäll. Sakta växte min telefonaversion.



Fortfarande idag bär det lite emot att lyfta luren på jobbet. Och det gäller inte bara där. Även hemma tvekar jag och tittar noga på nummerpresentatören innan jag svarar. Trist, men sant. Privat kommunicerar jag helst via MSN Messenger eller Facebook, om jag inte kan stå öga mot öga med min kommunikationspartner. Det går också bra med ett sms från eller till min onödigt avancerade mobiltelefon. Så vill du höra hur jag mår: bespara mig lite ångest och kontakta mig digitalt!



God kväll!

Kommentarer

Anonym sa…
No way. Jag som ARBETAR som soctant älskar ff att prata i telefon. Det kanske beror på att ingen skäller på mig i telefon. Eller vänta! Jag skrattar ihjäl mig (tänk "jävla apa, jävla apa, du vill bara ha mina barn för dig själv!")

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...