.
Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.)
Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi.
Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrtioelfte gången blivit tillsagd att lägga på och 45 minuter senare fortfarande inte gjort det. Ibland krävdes det kofot för att få manicken att lämna mitt öra. Lite senare startade G och jag upp vår gemensamma historia genom 3-4 timmar långa samtal om allt...eller kanske om inget. Kort sagt: jag gillade telefoner. Trogna bloggbesökare vet att jag fortfarande gör det. Iallafall den mobila, dyra sorten med många finesser. Men det är själva apparaten jag gillar nuförtiden: jag vill helst inte prata i den.
Min egen teori är denna: när man är socialsekreterare är telefonen ett mycket viktigt arbetsredskap. Jag ringde och ringde och diskuterade de konstigaste och otäckaste saker med myndighets- och privatpersoner, hit och dit. Så långt, inga problem. Men det var många som ringde mig också. Och 85% av telefonsamtalen gav mig a) fler arbetsuppgifter att göra b) dåligt samvete för arbetsuppgifter jag inte gjort c) dåligt självförtroende på grund av någon missnöjd människas skäll. Sakta växte min telefonaversion.
Fortfarande idag bär det lite emot att lyfta luren på jobbet. Och det gäller inte bara där. Även hemma tvekar jag och tittar noga på nummerpresentatören innan jag svarar. Trist, men sant. Privat kommunicerar jag helst via MSN Messenger eller Facebook, om jag inte kan stå öga mot öga med min kommunikationspartner. Det går också bra med ett sms från eller till min onödigt avancerade mobiltelefon. Så vill du höra hur jag mår: bespara mig lite ångest och kontakta mig digitalt!
Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.)

Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrtioelfte gången blivit tillsagd att lägga på och 45 minuter senare fortfarande inte gjort det. Ibland krävdes det kofot för att få manicken att lämna mitt öra. Lite senare startade G och jag upp vår gemensamma historia genom 3-4 timmar långa samtal om allt...eller kanske om inget. Kort sagt: jag gillade telefoner. Trogna bloggbesökare vet att jag fortfarande gör det. Iallafall den mobila, dyra sorten med många finesser. Men det är själva apparaten jag gillar nuförtiden: jag vill helst inte prata i den.
Min egen teori är denna: när man är socialsekreterare är telefonen ett mycket viktigt arbetsredskap. Jag ringde och ringde och diskuterade de konstigaste och otäckaste saker med myndighets- och privatpersoner, hit och dit. Så långt, inga problem. Men det var många som ringde mig också. Och 85% av telefonsamtalen gav mig a) fler arbetsuppgifter att göra b) dåligt samvete för arbetsuppgifter jag inte gjort c) dåligt självförtroende på grund av någon missnöjd människas skäll. Sakta växte min telefonaversion.
Fortfarande idag bär det lite emot att lyfta luren på jobbet. Och det gäller inte bara där. Även hemma tvekar jag och tittar noga på nummerpresentatören innan jag svarar. Trist, men sant. Privat kommunicerar jag helst via MSN Messenger eller Facebook, om jag inte kan stå öga mot öga med min kommunikationspartner. Det går också bra med ett sms från eller till min onödigt avancerade mobiltelefon. Så vill du höra hur jag mår: bespara mig lite ångest och kontakta mig digitalt!
God kväll!
Kommentarer