Fortsätt till huvudinnehåll

Ensam i snön

.

Våren snoozar visst många gånger innan den vaknar i år. Ikväll faller snön över Östergötland och eftersom ljusslingan i äppelträdet fortfarande hänger kvar infinner sig en viss julstämning. Jag är utless på vinter. Jag brukar ta de flesta motgångar med jämnmod: sällan hamnar jag i känslosvall av någon mer svårhanterad art. Men imorse, när jag tvingades ta fram isskrapan i svinkylan igen, hade jag med lätthet gett Kung Bore på käften om jag kunnat. Väck våren NU!


Ensam hemma är jag också och det är som vanligt trist. E korrigerade mig dock vänligt förut: "Mamma, du är ju inte ensam: vi är ju här! Fast du är ju ensam vuxen förstås..." Min äldste son blir några år äldre så fort pappa inte är hemma. Han städar och plockar, håller ordning på lillebror och är allmänt hjälpsam. Jag måste ha gjort något bra för att förtjäna mina kottar. Och jag ska försöka tänka på det imorgon bitti när de tycker att leken "Rockband" är en bra sysselsättning kl 6:20. Leken går till så här: alla inblandade skaffar ett instrument av något slag, d v s en sopkvast, leksakssvärd, hink eller liknande. Sedan gäller det bara att gasta så högt att ingen av de andra lekdeltagarna hörs, samt banka på eller med sitt instrument. Mamma Morgonpigg älskar den här leken. Inte.

Annat spännande som händer i veckan är att jag missar två av mina favoritpass på Friskis samt att Zafiran ska ombesiktas. Nädå, jag är inte bitter.

Som en liten svag ljusglimt i snöyran läste jag dock i tidningen att Lars Demian ska spela på en gratisfestival här i faggorna i sommar. Lars Demian är ju en av mina favoritmänniskor. Och när vi nu ändå pratar musik och favoritmänniskor vill jag få till protokollet att Melissa Horns & Lars Winnerbäcks "Som jag hade dig förut" är smärtsamt vacker. Missa inte den.

Men nu är jag lika trött som våren, så god natt och på återskrivande!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer