.
Om inte senaste julen blev vit, så blev iallafall påsken det. Alltid något bör man väl tycka. Men pastellfärgade fjäderris och fräkniga påskkärringar är mer tilltalande i värmande vårsol än i 5 minusgrader och sylvassa snöbyar. Burr. För att göra det hela ännu konstigare premiärbesökte vi sommarstugan för påskfirandets skull. Smått molokna satt vi och tuggade på påskskinkan och sillen medan snön yrde utanför. Ur led är inte tiden, men vädret. Det hjälpte lite att vi hade ett så här fint påskbord att äta vid:
Det slår mig nu hur ofta min blogg får mig att framstå som om jag vore SMHI-anställd, om man ser till alla väderkommentarer. Jag har alltid tyckt mig stå över det där med att bli påverkad av vädret, men även jag blir uppenbarligen äldre eller mer lättpåverkad. Vinterväder till påsk gör mig förvirrad och sur. Tur att det fanns smågodis så att det räckte till både tröst- och överkonsumtion.
För att hämnas på....ja....högre makter eller så, antar jag, vanhelgade vi påskaftonen med att trevande lära oss spela Texas hold´em (variant av poker, för den som är lika insatt som jag var fram till åttatiden på påskaftonskvällen). Marker, kort, lilla mörken och stora mörken och floppar och allt vad det hette. Kan inte säga att jag på något sätt behärskar spelet, men tvingas nog erkänna att det var lite underhållande med trevligt sällskap och lagomt intag av alkohol. I sommarstugan håller sig nämligen moders sambo med ett ymnigt lager av alkoholsorter.För ett tag sedan hade jag en mer än genomsnittet filosofisk bilresa till jobbet. Min hjärna lekte med begreppen kreativitet och kriminalitet och lyckades fläta ihop följande resonemang:
Vi (ja, hit räknar jag mig själv) hyfsat laglydiga människor som håller oss inom ramarna (lagarna) med övertramp som någon enstaka fortkörning eller promenad mot röd gubbe som värsta förseelser, vill nog gärna se oss som mer nyttiga och goda samhällsmedborgare än " de andra". Det kan kanske stämma, men frågan är om det är vi som faktiskt utnyttjar människohjärnans potential bäst? Blir inte våra tankemaskiner försoffade när någon annan alltid tänkt ut en regel för hur fort vi ska köra eller hur vi ska försörja oss? Det är som att bowla med såna där uppblåsbara vallar i rännorna: hur man en spelar så kan man inte hamna fel: håller man sig till reglerna behöver man inte tänka mer. Det måste väl i rimlighetens namn krävas mer kreativitet av den som ska överlista systemet än av den som skapar det? Jag är ingalunda först med att tänka i dessa banor. I socionomkretsar har jag oräkneliga gånger hört "tänk om han/hon bara kunde vända den energin/kreativiteten/kraften till något positivt" som omdömen om någon (enligt avsändaren) förtappad människa som slirat lite på gränsen. Absolut gott tänkt, men vad har vi på "insidan" att erbjuda? Hur ska vi kunna stimulera och utmana även de som begåvats med vildhjärnor? Jag prövade resonemanget mot en kollega som kläckte tanken att utmaningen består i att vara kreativa inuti vår lilla regelbur. Mina egna ord på detta blev att vi så att säga måste tänka "outside the box inside the box". Och det låter ju onekligen som en utmaning som borde räcka för det flesta.
Så nu återstår bara för mig att hitta någon trevlig, yrkeskriminell människa som jag kan presentera mina idéer för. Jag känner inte så många, tror jag, så vi får stanna till vid Kumlabunkern nästa gång vi besöker dubbel-ina. I denna bunker har jag för övrigt bevittnat ett bevis för min egen tes: i en glasmonter kan man beskåda olika mycket kreativa uppfinningar som interner skapat. Stickvapen av tandborstar, pistoler av plast och sinnrika gömmor för att smuggla förbjudenheter i. Verkar iallafall som att det är helt möjligt att tänka "outside the box inside the bunker".
Till sist vill jag bara berätta att jag i min kamp mot könsstereotyperna är stolt över att E fick det här påskägget av sin mormor:
(Och då får vi helt enkelt bortse från att han också fick denna):
Glad återstående påsk!
Kommentarer