.
Paradox: ju mer saker som händer i mitt liv (= bloggmaterial) desto mindre tid har jag till att blogga. Orättvist.
Idag pustar jag ut efter två intensiva dagar. Har varit på kurs och lärt mig ÖPP (Örebro prevention program, http://www.fhi.se/templates/fhischoolpage____8484.aspx) och sedan praktiserat det på föräldramöte. Lite nervöst, men jag tror vi rodde hem det. Kom hem lagom till Lost igår och somnade som en stock tre minuter efter att det var slut. Jag önskar att jag kunde intensivvila som E gör. Han kniper ihop ögonen och säger: vilavilavilavilavilavilavilavila. Sen slår han upp dem och ser hur pigg ut som helst. Kan vuxna göra så?
Annat jag gör i dagarna är att skämmas. Mest för att jag blir lycklig av saker. Jag vill inte bli det. Jag vill tindra med ögonen åt de viktiga sakerna i livet, åt barnen och maken och världsfred och harmoni. Att det är det som fyller min bägare. Men, ack, nej. Jag blir lycklig av en ny mobiltelefon. Åh, va´fint den lyser! Och vad den kan! Så snabb den är. Och tänk att jag äntligen kan lyssna klart på "Människa utan hund" av Håkan Nesser, under (paradoxalt nog) hundpromenaderna. Ni ser, jag förtjänar att skämmas. Och inte blir det bättre av att jag hämtade mina nya glasögon idag.
Med lite god vilja kanske man dock kan vända detta till min fördel. Om jag någon gång lyckas med att sluta nöjeskonsumera (lyckokonsumera kanske?), så lär ju jag har offrat rejält mycket mer än de som faktiskt blir lyckliga av världsfred. Många martyrpoäng blir det på det. Iallafall i min lilla, skruvade värld.
Som tur är har jag kommit i kontakt med min mänsklighet lite ikväll, när jag faktiskt märker att min SonyEricsson T650i inte ersätter G som är i Lund och jobbar. Det hjälper inte om jag lägger luren på kudden där hans snarkande nuna egentligen ska ligga. Det kommer ändå att vara ensamt i sovrummet inatt.
Sen kan man fundera över hur lite som egentligen krävs för att förvandla mönsterbarn till monsterbarn. Det är inte lätt att vara förälder.
Paradox: ju mer saker som händer i mitt liv (= bloggmaterial) desto mindre tid har jag till att blogga. Orättvist.
Idag pustar jag ut efter två intensiva dagar. Har varit på kurs och lärt mig ÖPP (Örebro prevention program, http://www.fhi.se/templates/fhischoolpage____8484.aspx) och sedan praktiserat det på föräldramöte. Lite nervöst, men jag tror vi rodde hem det. Kom hem lagom till Lost igår och somnade som en stock tre minuter efter att det var slut. Jag önskar att jag kunde intensivvila som E gör. Han kniper ihop ögonen och säger: vilavilavilavilavilavilavilavila. Sen slår han upp dem och ser hur pigg ut som helst. Kan vuxna göra så?
Annat jag gör i dagarna är att skämmas. Mest för att jag blir lycklig av saker. Jag vill inte bli det. Jag vill tindra med ögonen åt de viktiga sakerna i livet, åt barnen och maken och världsfred och harmoni. Att det är det som fyller min bägare. Men, ack, nej. Jag blir lycklig av en ny mobiltelefon. Åh, va´fint den lyser! Och vad den kan! Så snabb den är. Och tänk att jag äntligen kan lyssna klart på "Människa utan hund" av Håkan Nesser, under (paradoxalt nog) hundpromenaderna. Ni ser, jag förtjänar att skämmas. Och inte blir det bättre av att jag hämtade mina nya glasögon idag.
Med lite god vilja kanske man dock kan vända detta till min fördel. Om jag någon gång lyckas med att sluta nöjeskonsumera (lyckokonsumera kanske?), så lär ju jag har offrat rejält mycket mer än de som faktiskt blir lyckliga av världsfred. Många martyrpoäng blir det på det. Iallafall i min lilla, skruvade värld.
Som tur är har jag kommit i kontakt med min mänsklighet lite ikväll, när jag faktiskt märker att min SonyEricsson T650i inte ersätter G som är i Lund och jobbar. Det hjälper inte om jag lägger luren på kudden där hans snarkande nuna egentligen ska ligga. Det kommer ändå att vara ensamt i sovrummet inatt.
Sen kan man fundera över hur lite som egentligen krävs för att förvandla mönsterbarn till monsterbarn. Det är inte lätt att vara förälder.
Kommentarer