.
Nu har jag äntligen hittat tillbaka till datorn och bloggen. Jag och E har varit ute på äventyr sedan sist. På långresa. Vi åkte ända till Skåne. Vi har upplevt Malmö.
Tågresan startade alldeles för tidigt. 6:40 på fredagens morgon stod vi på en stormig perrong och väntade. Det gick hela sju minuter av den knappt tre timmar långa resan innan det första "mamma, äj vi fjamme snat?" kom. Men vi anlände till Stora staden utan att några större fadäser inträffade. På perrongen i Linköping presenterade E frågan som skulle bli något av det stående inslaget i alla situationer i helgen: vad ska den göra? Varenda person och sak var tvungen att förses med en förklaring av vad den sysslade med. Inte alltid så lätt. Vad ska man svara när E pekar på röken ur en industriskorsten och undrar vad den företar sig? "Ähum, den ska bara köpa en kvällstidning." Eller "Den bakar en sockerkaka." Jag är övertygad om att en av barnens många fantastiska funktioner är de ska få oss försoffade vuxna att tänka efter.
Efter tågresan följde en mångkulturell helg ur flera perspektiv. Det första och mest uppenbara: befolkningen på Malmös gator. Det är inte bara dialekten som är exotisk för en infödd östgöte. Människorna finns av alla storlekar, sorter och färger. Vackert. På söndagen lyckades vi dessutom hamna mitt i firandet av någon muslimsk sorgehögtid med ett lååångt tåg av svartklädda människor som hojtade och skrek på arabiska (?). Syster och jag tittade storögt och oförstående, medan E var helt begeistrad över mängden polisbilar.
Det andra mångkulturella perspektivet består i att vi spisade en massa varianter av kultur. Lillsis (=lillasyster) hade lagt upp ett digert program som startade med promenad från centralen till Möllevångstorget (med paus på BK på vägen). Bara detta en upplevelse (med hänvisning till föregående stycke). Efter en stunds vila i lilla, söta lägenheten med de stora fönstren begav vi oss ut på stan igen. Denna gång för att insupa en stunds kultur i form av film. Bio blev det. Första gången för E. Utrustad med sugis (=festis) och en påse smågodis tog han plats i fåtöljen och tindrade med ögonen åt de tre små bedårande ekorrarna i "Alvin & gänget". Med en liten ståpaus satt han sedan nöjd och glad i 1,5 timme. Största och hjärtligaste skrattet kom naturligtvis när en av de små animerade pälsbollarna fjärtade en snubbe i ansiktet. Då kunde inte heller de vuxna i sällskapet hålla sig. Det är humor på hög nivå.
Dagen därpå fortsatte vi vår kulturella utveckling. Denna gång växlade vi upp och gick på museum. Vi tittade på fiskar, spindlar, fladdermöss, grodor och ormar. Slemmigt och läskigt. E trivdes. De uppstoppade djuren var inte lika spännande och när vi till slut kom till själva konstutställningarna började E ledsna. Men han härdade ut en videoinstallation av Mikael Eriksson "Rummet var helt tomt förutom en hylla som satt på väggen" och sedan blev det grekisk lunch.
Lördagskvällen ägnades förstås också åt kultur. Kanske av det mer folkliga slaget: Melodifestivalen. Inte så mycket att säga om det.
På söndagen upplevde vi förutom redan nämnda "sorgedemonstration", en tur i Folkets park med nojsande i diverse klätterställningar. Vi såg en känguru och några hästar och sedan blev det thailändsk lunch innan det bar av till centralen och tåget igen. E lärde sig att gröna bussar kör inne i Malmö och de gula ut ur Malmö. Vid halv nio på söndag kvällen damp halva familjen T äntligen ner hemma, totalt intrycksutmattade.
Vi har hunnit med en hel arbetsvecka sedan dess, men den kanske jag skriver om vid annat tillfälle. Nu vill jag bara berätta att det nöp till ordentligt i modershjärtat imorse när en morgonhes E strök sin lillebror över kinden och sa: "Jag älskaj dej, V." Vi har iallafall lyckats med något i vårt föräldraskap.
Nu har jag äntligen hittat tillbaka till datorn och bloggen. Jag och E har varit ute på äventyr sedan sist. På långresa. Vi åkte ända till Skåne. Vi har upplevt Malmö.
Tågresan startade alldeles för tidigt. 6:40 på fredagens morgon stod vi på en stormig perrong och väntade. Det gick hela sju minuter av den knappt tre timmar långa resan innan det första "mamma, äj vi fjamme snat?" kom. Men vi anlände till Stora staden utan att några större fadäser inträffade. På perrongen i Linköping presenterade E frågan som skulle bli något av det stående inslaget i alla situationer i helgen: vad ska den göra? Varenda person och sak var tvungen att förses med en förklaring av vad den sysslade med. Inte alltid så lätt. Vad ska man svara när E pekar på röken ur en industriskorsten och undrar vad den företar sig? "Ähum, den ska bara köpa en kvällstidning." Eller "Den bakar en sockerkaka." Jag är övertygad om att en av barnens många fantastiska funktioner är de ska få oss försoffade vuxna att tänka efter.
Efter tågresan följde en mångkulturell helg ur flera perspektiv. Det första och mest uppenbara: befolkningen på Malmös gator. Det är inte bara dialekten som är exotisk för en infödd östgöte. Människorna finns av alla storlekar, sorter och färger. Vackert. På söndagen lyckades vi dessutom hamna mitt i firandet av någon muslimsk sorgehögtid med ett lååångt tåg av svartklädda människor som hojtade och skrek på arabiska (?). Syster och jag tittade storögt och oförstående, medan E var helt begeistrad över mängden polisbilar.
Det andra mångkulturella perspektivet består i att vi spisade en massa varianter av kultur. Lillsis (=lillasyster) hade lagt upp ett digert program som startade med promenad från centralen till Möllevångstorget (med paus på BK på vägen). Bara detta en upplevelse (med hänvisning till föregående stycke). Efter en stunds vila i lilla, söta lägenheten med de stora fönstren begav vi oss ut på stan igen. Denna gång för att insupa en stunds kultur i form av film. Bio blev det. Första gången för E. Utrustad med sugis (=festis) och en påse smågodis tog han plats i fåtöljen och tindrade med ögonen åt de tre små bedårande ekorrarna i "Alvin & gänget". Med en liten ståpaus satt han sedan nöjd och glad i 1,5 timme. Största och hjärtligaste skrattet kom naturligtvis när en av de små animerade pälsbollarna fjärtade en snubbe i ansiktet. Då kunde inte heller de vuxna i sällskapet hålla sig. Det är humor på hög nivå.
Dagen därpå fortsatte vi vår kulturella utveckling. Denna gång växlade vi upp och gick på museum. Vi tittade på fiskar, spindlar, fladdermöss, grodor och ormar. Slemmigt och läskigt. E trivdes. De uppstoppade djuren var inte lika spännande och när vi till slut kom till själva konstutställningarna började E ledsna. Men han härdade ut en videoinstallation av Mikael Eriksson "Rummet var helt tomt förutom en hylla som satt på väggen" och sedan blev det grekisk lunch.
Lördagskvällen ägnades förstås också åt kultur. Kanske av det mer folkliga slaget: Melodifestivalen. Inte så mycket att säga om det.
På söndagen upplevde vi förutom redan nämnda "sorgedemonstration", en tur i Folkets park med nojsande i diverse klätterställningar. Vi såg en känguru och några hästar och sedan blev det thailändsk lunch innan det bar av till centralen och tåget igen. E lärde sig att gröna bussar kör inne i Malmö och de gula ut ur Malmö. Vid halv nio på söndag kvällen damp halva familjen T äntligen ner hemma, totalt intrycksutmattade.Vi har hunnit med en hel arbetsvecka sedan dess, men den kanske jag skriver om vid annat tillfälle. Nu vill jag bara berätta att det nöp till ordentligt i modershjärtat imorse när en morgonhes E strök sin lillebror över kinden och sa: "Jag älskaj dej, V." Vi har iallafall lyckats med något i vårt föräldraskap.
Kommentarer