Fortsätt till huvudinnehåll

Hur fanken låter en giraff?

.

När man är förälder till en kotte på 15 månader skulle det underlätta om man hade ett par högskolepoäng i animalofonologi eller vad det kan heta. Läran om hur djur låter alltså. V kommer dagligen klivande med något litet plastdjur i näven och undrar "baba?" (= hur låter den?). Så länge vi håller oss inom tamdjurs-sektorn är det inga problem. Ko, häst, gris, hund, katt och tupp. Lätt som en plätt. På vilddjursfronten höjs utmaningen, men jag klarar både groda, lejon, tiger och elefant om det kniper. Men i vissa lägen förbannar jag min egen pedagogiska målsättning att barnens djurlåda ska innehålla så många olika djur som möjligt. Vad säga när sonen viftar med en tapir? Flodhäst? Älg? Och hur fanken låter en giraff? Mina söner kommer att ha kunskapsluckor (jag arbetar inom skolan, märks det?) vad det gäller detta. Undrar om de kan bli välartade samhällsmedborgare ändå?

Annars har jag stor idérikedom för tillfället. Det är som om jag haft fyra månaders kreativitetsstopp och att alltihopa ackumulerats till ett överskott som måste komma ut. Förlåt mig, Linköpings kommun, det finns många ord som passar för att beskriva min korta anställning hos er, men inspirerande är inte ett av dem. Tyvärr tycks mitt idécentrum i hjärnan stå i direkt förbindelse med munnen, utan filtrering mellan. Det är således inte så många påhitt som är så vidare bra, men med tanke på mängden jag producerar borde det bli några guldkorn ändå. G är särskilt förtjust i idéerna som gäller renovering och hemmafix. Eller....

Och nu har ju MELODIFESTIVALEN börjat. När jag var liten var det som en liten ceremoni kring denna. Chips, läsk och godis och hela familjen samlad vid dumburken. Vi lyssnade, tyckte, sågade och fnissade och jag var alltid mäkta stolt över att jag ofta gissade rätt vinnarlåt. Och jag fick vara upp sent. Lill-M som bor kvar i mig tycker fortfarande att det är kul, men med sjuttielva deltävlingar är det svårt att hålla entusiasmen uppe hela vägen. Igår missade jag dessutom spektaklet eftersom jag nötte plastsits på Cloetta center och såg lejonen krossa stackars Brynäs med 7-1. Men jag har kollat alla bidragen ikväll och kan konstatera att startfältet var ungefär dubbelt så bra som förra veckan. Är det medvetet? När vi kommer fram till finalen ska jag försöka mig på en gissning, men jag kan redan nu erkänna att jag är lite kär i ett visst brödrapar...

I övrigt lovar jag att jag ska se Ola Salo spela huvudrollen i Jesus Christ Superstar i höst. Och jag kommer att älska det.

God natt!

Kommentarer

Anonym sa…
Bröderna är det proffsigaste som vi skådat på den här sidan... ja, vad då? Det mesta. Till och med Carola var blek i jämförelse. Snyft!

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...