Fortsätt till huvudinnehåll

Hur fanken låter en giraff?

.

När man är förälder till en kotte på 15 månader skulle det underlätta om man hade ett par högskolepoäng i animalofonologi eller vad det kan heta. Läran om hur djur låter alltså. V kommer dagligen klivande med något litet plastdjur i näven och undrar "baba?" (= hur låter den?). Så länge vi håller oss inom tamdjurs-sektorn är det inga problem. Ko, häst, gris, hund, katt och tupp. Lätt som en plätt. På vilddjursfronten höjs utmaningen, men jag klarar både groda, lejon, tiger och elefant om det kniper. Men i vissa lägen förbannar jag min egen pedagogiska målsättning att barnens djurlåda ska innehålla så många olika djur som möjligt. Vad säga när sonen viftar med en tapir? Flodhäst? Älg? Och hur fanken låter en giraff? Mina söner kommer att ha kunskapsluckor (jag arbetar inom skolan, märks det?) vad det gäller detta. Undrar om de kan bli välartade samhällsmedborgare ändå?

Annars har jag stor idérikedom för tillfället. Det är som om jag haft fyra månaders kreativitetsstopp och att alltihopa ackumulerats till ett överskott som måste komma ut. Förlåt mig, Linköpings kommun, det finns många ord som passar för att beskriva min korta anställning hos er, men inspirerande är inte ett av dem. Tyvärr tycks mitt idécentrum i hjärnan stå i direkt förbindelse med munnen, utan filtrering mellan. Det är således inte så många påhitt som är så vidare bra, men med tanke på mängden jag producerar borde det bli några guldkorn ändå. G är särskilt förtjust i idéerna som gäller renovering och hemmafix. Eller....

Och nu har ju MELODIFESTIVALEN börjat. När jag var liten var det som en liten ceremoni kring denna. Chips, läsk och godis och hela familjen samlad vid dumburken. Vi lyssnade, tyckte, sågade och fnissade och jag var alltid mäkta stolt över att jag ofta gissade rätt vinnarlåt. Och jag fick vara upp sent. Lill-M som bor kvar i mig tycker fortfarande att det är kul, men med sjuttielva deltävlingar är det svårt att hålla entusiasmen uppe hela vägen. Igår missade jag dessutom spektaklet eftersom jag nötte plastsits på Cloetta center och såg lejonen krossa stackars Brynäs med 7-1. Men jag har kollat alla bidragen ikväll och kan konstatera att startfältet var ungefär dubbelt så bra som förra veckan. Är det medvetet? När vi kommer fram till finalen ska jag försöka mig på en gissning, men jag kan redan nu erkänna att jag är lite kär i ett visst brödrapar...

I övrigt lovar jag att jag ska se Ola Salo spela huvudrollen i Jesus Christ Superstar i höst. Och jag kommer att älska det.

God natt!

Kommentarer

Anonym sa…
Bröderna är det proffsigaste som vi skådat på den här sidan... ja, vad då? Det mesta. Till och med Carola var blek i jämförelse. Snyft!

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...