Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor i februari

.
Världen är upp-och-ner. Igår sken solen över östgötaslätten och familjen T firade med promenad, lövräfsning och bilvård. Rena vårstämningen och röda kinder blev det. E grävde med hjärtans lust i sandlådan och vattnade omsorgsfullt gräsmattan. I FEBRUARI! Hur ska det bli? Jag städade också bort det sista fragmentet jul från tillvaron: ljusslingorna utomhus och den numera barrlösa julgranen som vilat sig under vardagsrumsfönstret sedan i början av januari. Jag tror vi är redo för vår redan. Och i rabatterna sticker det redan upp tulpanblad. Snart får vi ta fram gräsklipparen. Eller?


Tur att det kommer dagar som idag efter dagar som igår. Grådis, ett par plusgrader och inte riktigt dagsljus. Så att man inte rusar iväg och blir alldeles tokig och börjar fira påsk och valborg innan det står mars i kalendern. Någon j-vla ordning ska det väl ändå vara, som någon politiker (?) sagt någon gång. Någon vänlig själ som minns vem får gärna meddela mig.

Andra viktiga nyheter i residenset är att vi numera har bänkbelysning i köket. Ja, som fungerar alltså. Så nu finns det goda förutsättningar för att disken faktiskt ska bli ren. Ännu ett i-landsproblem som funnit sin lösning.

Jag var faktiskt lite seriös igår också. Inte bara vårkollrig. På eftermiddagen lyssnade jag på "Från gatan in i parlamenten" från dokumentärredaktionen på P1 (går i repris 16 februari 20.03). Skrämmande, intressant, upprörande och irriterande på samma gång. Programmet handlar om olika högerextrema partiers framgångar på senaste tiden t e x att Nationaldemokraterna tagit två mandat i kommunfullmäktige i Södertälje. Jag måste tyvärr göra en sorglig reflektion över min egen reaktion på programmet. Den politik som dessa rörelser står för kan inte vara mer fjärran från min egen uppfattning. Men det är som att jag blivit lite van vid att höra åsikterna och retoriken för det största intrycket på mig gjorde de övriga partiernas representanters stora respektlöshet och förakt för dessa två nationaldemokrater. Som om demokratiska värderingar och människors lika värde inte gällde dem. Varför spela de högerextrema i händerna?

Men nu har jag förfasat mig klart över detta. Snart är det lunch och jag får kladdkaka till efterrätt. Vem orkar bry sig om rasism då? ;-)

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer