Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor i februari

.
Världen är upp-och-ner. Igår sken solen över östgötaslätten och familjen T firade med promenad, lövräfsning och bilvård. Rena vårstämningen och röda kinder blev det. E grävde med hjärtans lust i sandlådan och vattnade omsorgsfullt gräsmattan. I FEBRUARI! Hur ska det bli? Jag städade också bort det sista fragmentet jul från tillvaron: ljusslingorna utomhus och den numera barrlösa julgranen som vilat sig under vardagsrumsfönstret sedan i början av januari. Jag tror vi är redo för vår redan. Och i rabatterna sticker det redan upp tulpanblad. Snart får vi ta fram gräsklipparen. Eller?


Tur att det kommer dagar som idag efter dagar som igår. Grådis, ett par plusgrader och inte riktigt dagsljus. Så att man inte rusar iväg och blir alldeles tokig och börjar fira påsk och valborg innan det står mars i kalendern. Någon j-vla ordning ska det väl ändå vara, som någon politiker (?) sagt någon gång. Någon vänlig själ som minns vem får gärna meddela mig.

Andra viktiga nyheter i residenset är att vi numera har bänkbelysning i köket. Ja, som fungerar alltså. Så nu finns det goda förutsättningar för att disken faktiskt ska bli ren. Ännu ett i-landsproblem som funnit sin lösning.

Jag var faktiskt lite seriös igår också. Inte bara vårkollrig. På eftermiddagen lyssnade jag på "Från gatan in i parlamenten" från dokumentärredaktionen på P1 (går i repris 16 februari 20.03). Skrämmande, intressant, upprörande och irriterande på samma gång. Programmet handlar om olika högerextrema partiers framgångar på senaste tiden t e x att Nationaldemokraterna tagit två mandat i kommunfullmäktige i Södertälje. Jag måste tyvärr göra en sorglig reflektion över min egen reaktion på programmet. Den politik som dessa rörelser står för kan inte vara mer fjärran från min egen uppfattning. Men det är som att jag blivit lite van vid att höra åsikterna och retoriken för det största intrycket på mig gjorde de övriga partiernas representanters stora respektlöshet och förakt för dessa två nationaldemokrater. Som om demokratiska värderingar och människors lika värde inte gällde dem. Varför spela de högerextrema i händerna?

Men nu har jag förfasat mig klart över detta. Snart är det lunch och jag får kladdkaka till efterrätt. Vem orkar bry sig om rasism då? ;-)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ångest i salongen

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...