Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor i februari

.
Världen är upp-och-ner. Igår sken solen över östgötaslätten och familjen T firade med promenad, lövräfsning och bilvård. Rena vårstämningen och röda kinder blev det. E grävde med hjärtans lust i sandlådan och vattnade omsorgsfullt gräsmattan. I FEBRUARI! Hur ska det bli? Jag städade också bort det sista fragmentet jul från tillvaron: ljusslingorna utomhus och den numera barrlösa julgranen som vilat sig under vardagsrumsfönstret sedan i början av januari. Jag tror vi är redo för vår redan. Och i rabatterna sticker det redan upp tulpanblad. Snart får vi ta fram gräsklipparen. Eller?


Tur att det kommer dagar som idag efter dagar som igår. Grådis, ett par plusgrader och inte riktigt dagsljus. Så att man inte rusar iväg och blir alldeles tokig och börjar fira påsk och valborg innan det står mars i kalendern. Någon j-vla ordning ska det väl ändå vara, som någon politiker (?) sagt någon gång. Någon vänlig själ som minns vem får gärna meddela mig.

Andra viktiga nyheter i residenset är att vi numera har bänkbelysning i köket. Ja, som fungerar alltså. Så nu finns det goda förutsättningar för att disken faktiskt ska bli ren. Ännu ett i-landsproblem som funnit sin lösning.

Jag var faktiskt lite seriös igår också. Inte bara vårkollrig. På eftermiddagen lyssnade jag på "Från gatan in i parlamenten" från dokumentärredaktionen på P1 (går i repris 16 februari 20.03). Skrämmande, intressant, upprörande och irriterande på samma gång. Programmet handlar om olika högerextrema partiers framgångar på senaste tiden t e x att Nationaldemokraterna tagit två mandat i kommunfullmäktige i Södertälje. Jag måste tyvärr göra en sorglig reflektion över min egen reaktion på programmet. Den politik som dessa rörelser står för kan inte vara mer fjärran från min egen uppfattning. Men det är som att jag blivit lite van vid att höra åsikterna och retoriken för det största intrycket på mig gjorde de övriga partiernas representanters stora respektlöshet och förakt för dessa två nationaldemokrater. Som om demokratiska värderingar och människors lika värde inte gällde dem. Varför spela de högerextrema i händerna?

Men nu har jag förfasat mig klart över detta. Snart är det lunch och jag får kladdkaka till efterrätt. Vem orkar bry sig om rasism då? ;-)

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer