Fortsätt till huvudinnehåll

Min dag

.
6 februari. Jag klafsar över den vattensjuka gräsmattan för att hämta tidningen. Klockan är 6:15 och jag konstaterar att ljusslingan i äppelträdet fortfarande inte plockat ner sig själv. Underligt. Och fastän det är mörkt och blött har jag en trevlig morgonstund. Lugn, utan barn och man. Det är nog första gången i mitt liv jag uppskattat att vara tvungen att gå upp tidigt.

Sen följer femtio minuters bilresa för att komma till skolan med alla de fantastiska. Ljudboken är ett måste. Just nu någon halvkass deckarhistoria, men det duger bra. Blir mindre tjatigt än morgonprogrammen.
Sen följer en dag med samtal av varierande kvalitet oftast med mer eller mindre problematiskt innehåll. Fler tjejer än killar. Lite häng i korridorerna, lunch och så möten med diverse människor ur personalen. Jag trivs. Mer behöver inte sägas.

Femtio minuter tillbaka. Ljudboken igen, men nu är huvudet fullt av bekymrade tonåringar och jag får spola tillbaka emellanåt för att hänga med. Väl framme i Vårdsbergsrondellen går tanketråden av och jag är hemma igen. Maten står på bordet. En trio trötta, smågriniga pojkar vid bordet, men stämningen är hyfsad. Hinner avhandla något av dagens P1-ämnen innan alla svalt maten.

Kort stund i soffan vid brasan. V sjunger "Inka inka" som är hans version av Blinka lilla stjärna och kompar sig själv på piano under knyckiga knix. E bygger lego. Massproduktion av små, underliga fordon, som alla har en specifik funktion som vi måste komma ihåg.

Och sedan läggning. En vällingflaska och en bok (helst den vi läst kvällen innan det, liksom kvällen innan det, liksom kvällen innan det...) och sedan tystnad. En dusch och en episod Lost eller Heroes. En halvtimmes läsning. Just nu "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari. Trivsam skildring av ett mångkulturellt Sverige. Läs den.

Mycket mer än så är det inte. Behöver inte vara. Så här har man det när man har det bra, för er som undrar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett
2 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell
3 kommentarer
Läs mer

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger
En kommentar
Läs mer