Fortsätt till huvudinnehåll

Min dag

.
6 februari. Jag klafsar över den vattensjuka gräsmattan för att hämta tidningen. Klockan är 6:15 och jag konstaterar att ljusslingan i äppelträdet fortfarande inte plockat ner sig själv. Underligt. Och fastän det är mörkt och blött har jag en trevlig morgonstund. Lugn, utan barn och man. Det är nog första gången i mitt liv jag uppskattat att vara tvungen att gå upp tidigt.

Sen följer femtio minuters bilresa för att komma till skolan med alla de fantastiska. Ljudboken är ett måste. Just nu någon halvkass deckarhistoria, men det duger bra. Blir mindre tjatigt än morgonprogrammen.
Sen följer en dag med samtal av varierande kvalitet oftast med mer eller mindre problematiskt innehåll. Fler tjejer än killar. Lite häng i korridorerna, lunch och så möten med diverse människor ur personalen. Jag trivs. Mer behöver inte sägas.

Femtio minuter tillbaka. Ljudboken igen, men nu är huvudet fullt av bekymrade tonåringar och jag får spola tillbaka emellanåt för att hänga med. Väl framme i Vårdsbergsrondellen går tanketråden av och jag är hemma igen. Maten står på bordet. En trio trötta, smågriniga pojkar vid bordet, men stämningen är hyfsad. Hinner avhandla något av dagens P1-ämnen innan alla svalt maten.

Kort stund i soffan vid brasan. V sjunger "Inka inka" som är hans version av Blinka lilla stjärna och kompar sig själv på piano under knyckiga knix. E bygger lego. Massproduktion av små, underliga fordon, som alla har en specifik funktion som vi måste komma ihåg.

Och sedan läggning. En vällingflaska och en bok (helst den vi läst kvällen innan det, liksom kvällen innan det, liksom kvällen innan det...) och sedan tystnad. En dusch och en episod Lost eller Heroes. En halvtimmes läsning. Just nu "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari. Trivsam skildring av ett mångkulturellt Sverige. Läs den.

Mycket mer än så är det inte. Behöver inte vara. Så här har man det när man har det bra, för er som undrar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer