M & pojkarna

. Bloggen goes international idag: jag klämmer till med en engelsk titel. Ordet är det första som trillar in i mitt huvud när jag försöker sammanfatta mitt midsommarfirande, som jag strax ska försöka beskriva lite mer ingående. Du, som troligen läser här titt som tätt, vet att min vår inte hållit någon vidare klass: tuffa beslut och ett stukat självförtroende har solkat min tillvaro och ibland har det varit svårt att le. Men nu syns slutet: om tre arbetsdagar är det no more IHF:ande för denna gång, för mig. Och de senaste veckorna har jag långsamt rätat på min böjda nacken och spanat framåt, mot Det Nya. Så hade jag också planerat. Vad jag inte räknat med var att bli tvärförtjust i min ersättare. Jag var inställd på att Stolta M, som helst vill vara bäst på allt, skulle introducera nästa M i arbetet på bästa sätt, men inombords svära långa ramsor och hängivet leta otillräckligheter hos henne, för att laga mitt eget misslyckande. Det gick inte. Nästa M är urcharmig, proffsig och rolig o...

. Det finns två saker som jag får grymma överdoser av just nu. Det ena är Det Kungliga Bröllopet. Det andra är fotboll. Tre dagar in i det förbaskade världsmästerskapet är jag så utless på vuvuzelatut, frisparkar och filmningar att jag nästan kräks. Och jag känner mig lite ensam. Bokstavligen hela världen har fotbollsfeber, men uppenbarligen inte på mitt sätt. Jag har hittills sett ett par halvlekar och det roligaste som har hänt är att en stackars målvakt gjort bort sig på ett synnerligen noggrant sätt. Ack. Turligen är det bara fotbolls-VM jag måste hantera dygnet runt: bollar är hett härhemma, bröllopstårtor ointressanta för samtliga i familjen T. Jag tröstäter ostbågar framför tv:ns numera gröna ruta och tackar G för att jag faktiskt fick den där boxen i present. Den kommer hålla mig sysselsatt många kvällar framöver, för min läseengelska är lite rostig. Och vampyrtemat hänger som synes med fortfarande! Sysselsatt har jag också varit denna helg. Ordentligt. I fredags bakade jag o...

. Det är söndag och kväll och jag är hungrig. Jag har krupit upp i soffan och vilar min rygg, mina armar och mina ben, som jag chockat med kroppsarbete idag. Några (svintunga) betongplattor som legat och skräpat ligger nu i en prydlig hög, gräset är klippt och flaggstången skurad. Nej, inte hela, men så högt som jag och stegen nådde. Och flaggan var hissad hela dagen här: det var ungefär så mycket som familjen T firade nationaldagen. Vi sparar lite på krutet: nästa helg ska äldste sonen firas med inte mindre än två kalas. På det ena får undertecknads bemärkelsedag också hänga med på ett hörn. Jag gissar att det blir på det som inte har skattjakt. Sonens önskelista till födelsedagen ser ut som följer: - tuschpennor - pysselböcker och målarböcker - en sån här vattenbana - bilar - ännu mera bilar - röda saker Min ser ut så här: - den här boxen - det här spelet - ett mindre, nyare hus - en högtryckstvätt - en gräsmatta som klipper sig själv - en röd SonyEricsson x10 mini Pro Det var väl ...

. Det låg ett konstigt svavelaktigt ljus över oss ikväll. En tunn gul hinna som fick trädgården att se onaturlig ut. Jag stod länge på trappan och försökte förstå varför, men ingen förklaring kom till mig, mer än ett endaste, svagt åskmuller i fjärran. I övrigt var det bara....gult. Vi kom hem under eftermiddagen idag, efter ett par dygn i Närke. Under dessa dygn hade sommaren behagat komma till Rucklet. Gräsmattan var välvuxen och full av långhalsade, gula gullvivor och tindrande bellisar. Solen vräkte ner och ur grusgången sträckte sig våra tulpaner stolt. De lever i det förgångna; verkar inte ha förstått att det inte är någon rabatt där längre. Hela familjen T klev ur bilen, lätt överhettade. Det visade sig nämligen att den kalla vintern gjorde slut på kylan i Zafirans luftkonditionering, så den levererade blott fisljummen luft under hemfärden. Inom några minuter hade samtliga familjemedlemmar (exklusive Sigge Hund) rotat fram korta byxor och spatserat ut i gräset. Det finns ingenti...

. Idag blir det bloggpremiär för maj 2010. Det är glest mellan inläggen nuförtiden. Uppslagen finns där, men innan jag tagit mig till en dator och hittat tid för att göra något av dem har de flutit bort i den allmänna förvirringen. Min förhoppning är dock att de som verkligen är något att ha kommer simmande tillbaka så småningom. Jag sitter här och inser att jag har en plågsam dag framför mig imorgon. Det heter träningsvärk och det kommer sitta i de flesta delar av min kropp. Jag ägnade nämligen förmiddagen åt att dammsuga, skrubba, damma och torka de flesta synliga ytor i Rucklet. Men det är sannolikt inte dessa aktiviteter som kommer straffa sig imorgon: städmusklerna blir regelbundet motionerade när man, som jag, är ansvarig för renhållningen hos familjen T. Men jag stannade inte vid detta, utan gav mig på eftermiddagen ut i trädgården och förberedde för gräsklippningspremiär genom att räfsa björkris för glatta livet. Sedan greppade jag styret på Hondan (för dagen med nybytt olja. T...

. Äntligen en aprildag som tillåter utevistelse utan jacka! Detta har jag firat med att putsa bort vintersmutsen från (de flesta) fönstren på vårt hus samt duschat växter så att det luktar blött damm på hela undervåning. Härligt! Jag behövde lite sol efter den här veckan som har bjudit på aprilväder som sig bör. Jag var mäkta uppretad över att behöva skrapa bilrutor och ha vantar på mig veckan innan Valborg. Vädret utövar makt på mig och mitt humör, tydligen. När jag hämtade småfolket från dagis i veckan klev lillebror ut i ett hav av blått och undrade ivrigt vad blommorna hette. "Scilla" svarade jag. V log och upprepade ordet några gånger, medan jag försökte få honom att inte trampa ner varenda lite blå stjärna. Två dagar senare stegade han fram till rabatten, skinande som en sol och upplyste: "Mamma! Titta! Sill!" Turligen är han för liten för att bli förorättad av att någon gapskrattar åt honom. Och nu tror jag att han vet att sill är en fisk. Idag tänker vi förs...

. Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här. Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett själ...